jag omfamnade
din veklösa själ
som ändock brann

i livets mörker

tvekande
skymningar.

det rymmer så mycket ljus
i ett mörker

sa

du

och min ögonlock
föll tungt
för att kunna se

det du redan visste

när du strök din hand
försiktigt
över min feber

dina meningar sa 
alla sanningar
låg bakom

och nuet

är det enda

som läker