Det slog mig. När jag öppnade en dörr med ett handtag, vars design jag aldrig sett förut. Vad är det som gör att en undran föds inuti vårt inre? Vad är grunden till att vi ifrågasätter? I vilket skede föds frågan ur en iakttagelse, en upplevelse eller inlärning? Varför jag nu undrar är inte av nyfikenhet på de olika typer av neuronaktivitet som fysiskt initierar frågan i vår hjärna, utan mer för att ett skeende eller en situation väldigt sällan genererar en undran samtidigt i alla av dess deltagare. Och aldrig har det hänt att det varit en och samma frågeställning som plötsligt slagit ner som en något svag blixt i deltagarnas medvetande.

I mina ögon bör en fråga vara frukten av en analys, baserat på en observation. I observationen finns faktorer som vi inte mött tidigare, eller vars sammanhang ej tidigare varit känt. Något har förändrats på ett sätt som får oss att reagera. det saknas en bindning mellan orsak - sammanhang - konsekvens. Och innan punkten avslutat föregående mening så har undantagen börjat dyka upp inuti mina tankar. För finns inte den där finstilta klausulen som säger att ibland kan saker som tidigare var så självklara, plötsligt hamna i fokus för ifrågasättandets blick? Men jag vill mena att det alltid finns en grund till detta. Vi har sett eller på annat sätt upplevt något som fått oss att börja ifrågasätta det som tidigare varit så självklart. Skulle himlen under en dag plötsligt vara röd, skulle antagligen ett antal människor börja fråga sig varför den annars alltid är blå. Nästan alltid, i alla fall... Och vi vill få ett sammanhang, en binding mellan verklighet och konsekvens, ett inlemmande i den logiska struktur som vägleder och kategoriserar våra intryck av omvärlden. Och detta får vi genom svaret, vårt logiska klister.

Frågan är befogad. För frågor växer synnerligen på träd. De kryllar i våra hjärnor och ställer till det för oss både högt och lågt. För en del verkar det som att frågor alltid ska besvaras oavsett sanningshalt i svaret. De ogillar det tillstånd där inget verkar vara konkret eller på förhand givet. Frågan skapar ett mörkt tomrum som måste fyllas med något. Om inga svar finns - skapa dem. Om du inte själv är i stånd att skapa svar på ett trovärdigt sätt, sök dig till dem som kan. Och ju mer mörkrädd du är för frågans mörker, desto mer enkla, generella och infantila svar måste du omge dig med. Blir du förvånad om jag påstår att världsomspännande organisationer finns idag som frodas och lever av just denna frågerädsla? Jag måste erkänna att jag numer har väldigt svårt att förstå det. För frågan är väl roten till vetskap? Den som inte frågar får väl heller aldrig veta. Och den som bara har svar, egenfabricerade svar, vill ju inte heller veta, för risken är ju alltför stor att svaret och vetskapen inte stämmer överens.
Nåväl. Rädslan för frågan framtvingar ett prefabricerat svar, vilket i sin tur, av prestigeskäl, stoppar vetskapen. En så olycklig och destruktiv konstruktion, vilket man kan inse, om man läst sin historia. Och visst är det många som är frågerädda. Att ställa sig frågor är något som vi inte sammanknippar med framgång eller med starka ledare. Snarare är det väl så att många föraktar dem som ifrågasätter, i alla fall dem som ifrågasätter sig själva. En stark och framgångsrik ledare är den som bara har snabba och säkra svar och som aldrig viker av ifrån sin ståndpunkt. Och framgångsrika ledare ska ju vara föredömen.

Jag har faktiskt mött en del personer som faktiskt också är motsatsen. Det finns inte en nypa luft de inte ifrågasätter. Huvuddelen av dessa fungerar som projektledare på arbetet och jag gissar att viljan att fråga är en yrkesskada. Jag känner tyvärr ingen journalist men jag kan tänka mig att de borde lida stort av ett Sverker-Olofsson-komplex där varje tänkbar vinkel måste täckas av tusende frågor till den som förhoppningsvis ställer upp på att svara. Deras beteende är dock lika logiskt som det är ytligt. Vi skulle väl knappast tänka oss Sverker Olofsson ånga igång i Filosofiska rummet?

Men, av de exempel på bemötande inför frågan som jag namngivit ovan så kanske man ska kategorisera frågorna. Det finns små och stora frågor. Men, kan det vara så att vår relation till frågan är densamma oavsett storlek? Kan det vara så att den som får frågan kring hur många ben det finns i en torsk och rusar i ilfart till Wikipedia för att så snabbt som möjligt ge ett svar, också blir otroligt fustrerad inför frågan om hur långt det är till Universums slut? Det kanske är så att det finns frågor som man trivs med, som man gosar med i fotöljen tillsammans med ett gott glas vin. Samtidigt som det finns frågor som ger huvudvärk, rädsla och ångest. Ja, jag kan ju bara tala för mig själv. Men, jag har nog bl a mysfrågor och bläh-frågor. Astronomiska frågor fascinerar mig, samtidigt som de skrämmer mig. Tekniska frågor är helt klart mina mysfrågor. T ex, att skapa den perfekta roboten. Hur många timmar jag kan debitera mina kunder för föregående vecka, är en typisk bläh-fråga. Hur mycket jag har ätit - typisk ångest, likaså Är-Det-Inte-Något-Som-Jag-glömt-frågor.

har du någon mys-fråga?