Så frusen var bara isen
tills jag fann dig på min färd
ljuv, ljummen var den brisen
på väg mot en ny värld

Du värmde min frusna själ
med ditt sätt att titta på mig,
förstod att du ville mig väl
är så glad att jag fann dig

Kanske kunde horisonten tala
kanske var världen osann
att till sist få jag betala
att det var dig jag fann

Skulle jag öppna mitt hjärta
och låta dig komma in,
eller skulle du orsaka smärta
och aldrig vilja bli min

Vi lät solen slå hjärtat i blom
och öppnade alla våra sinnen
låta cynismen få sin dom
och skapa nya ljuva minnen

Vi älskade varandra som få
lät oss uppleva allt det där,
det blir aldrig mer som då
minnet vi med oss bär