När blodet stelnar i din veka ven
och seglen revas för en sista gång
intill station med ljus och blå perrong
har din ridå gått ner på jordens scen

Vem kan då lova rosor och syrén
kristall med stor fontän i Guds salong?
där han själv vilar matt på slak schäslong
det tavar kraft att vara stor kapten

Dit sol och måne ingen skillnad gör
går färden som jag stundom längtar till
min tanke blir turist med snabb retur

För än är jordelivet söt likör
när vintern vänder blad uti april
och fågelsången alltid går i dur