Varför ska kvadrater ha fyra hörn?

Det går att böja på reglerna, det går att finna egna avstånd, skillnaden är att vi aldrig ser dem. De liksom ramlar omkull och förliser vid gravstenar med ditt eget namn på.

Jag, är en produkt av en färdigräknat ekvation, en summa som redan förpackats in mellan cellofan och kraftlösa ansträngningar. Ett patent som är godkänt av omvärldens fanatiska värderingar och kan inte grundluras av en molnfri himmel utan leende.

Sinnet är som ett radband som smattrar fint mot nylagd asfalt och där rostar den kraftlösa ansträngningarna i takt med trolösheten. Frågor virvlar i oändlighet och irriterar i ögat som en avbiten nagel. Där ska en människa sedan presenteras i all sin prakt och formas till något som redan är godkänt, stämplat och förhoppningsvis med returgaranti.

För där utanför de minerade gränserna, hägrar ologikens härligheter och burdusa och fertila försök att frångå den vita linjen blir en regel. Aldrig ett undantag. Vi går på led bakom varandra, så fint och så påpassat. Vi vet så mycket om morgondagen att livet blir en 8mm filmrulle utan ljud och framför allt utan överaskningar.

Vi/Jag blir så hatade om vi lämnar den godkända kvadraten och pressar utrymmet till en cirkelformat utrymme utan revir och försvar. Alla vill ju vara där, men ingen kan älska den som vågar, då det skapar flodvågor av krystande svordomar och avgrundsdjup avsky.

Ensamt blåser det, men lyckan slår en fantastiskt väl i ansiktet utan att skapa blåmärken. Att etsas fast i grundfundamentet och känna hur armeringen släpper greppet och falla mot bottenlös massa är just den drömmen du äger nära benmärgen.

Du kan skapa en polygon av en triangel, forma cirklar av raka streck och kvadrater av hexagoner. Det är bara att öppna ögonen, vinkla sinnet mot vyer som inte kräver återbetalning. Dessa finner du, när du väl stannat upp och rensat kvarvarande rester av ett regelverk uppfunnit av någon annan.

Därför kan kvadrater vara utan hörn.