Ungarna sover med lätta andetag, tätt intill varandra.
Hon lämnar sitt bo under den stora eken, vid sidan av det stora granitblocket täckt av lavar. Rätar på ryggen, sniffar, vädrar. Verkar lugnt.

Stigen har varit trafikerad idag, blåbären glänser, sprickfyllda av antioxidanter och det är vad de söker för sin överlevnad, de tvåbenta.

Hon kommer fram till vändplanen, med brevlådorna. Den vilda bilen med kvinnan, tidningsbudet som kör alldeles för fort, kommer inte än på en stund.

Soptunnan bredvid brevlådorna går inte att öppna, den är för tung att välta. En gång försökte hon hoppa med ett utfall mot den gröna tunnan, men hon halkade och tunnan rullade bara bort en bit, utan att välta. Den hade fått hjul nu.

Hon sniffade ner mot vattnet, tog stigen ner till höger. Vedhögarna under vilka skogsmössen sedan länge inrett sina bon, så djupt att hon skulle behöva gräva fram dem, men de skulle hinna undan. Upptagna båtar, ett bord, lite kycklingrester efter grillning låg på marken. Inte tillräckligt, men ett smakprov. Hon lade sig i strandkanten, spanade. Inget nåbart just nu.

Hennes havsvik. Måsarna var ännu tysta, dimslöjor steg från land på andra sidan vattnet. Solen väntade bakom de gamla grågröna havtornsbuskarna.