Vem orkar ropa än en gång när himlen är tyst…?

Jag hade hört om dina under långt fjärran ifrån
och nu var du på väg mot den plats som var mina hemtrakter.

Mina ben kunde inte bära mig snabbt nog
över den stenigt dammiga stigen.

När du med dina lärjungar kom gående där på vägen
hoppade hjärtat nästan ut ur bröstet på mig
och jag bara visste att du kunde hjälpa mig.

Orden bara rusade ut ur munnen på mig i samma stund vi möttes.

Men inget hade kunnat förbereda mig på din tystnad.

Förvirrad över att du lugnt gick förbi mig.

Ändå uppfattade jag inte din tystnad som likgiltig kyla.

Det var för sent för att upprätthålla någon stolt värdighet
och jag fortsatta att desperat ropa ditt namn
där jag snubblande vädjade fram efter ditt följe.

När dina lärjungar tillslut misslyckats i sina försök
att irriterat mana mig att lämna både dig och kanske än mer dem ifred
vände de vädjade sig till dig för att jaga iväg mig.

Du talade om för mig att ditt ärende i första hand
inte var att hjälpa mig med mitt problem.

Men jag hade bestämt mig för att du kunde hjälpa mig
och bad enträget trots att jag kunde ha tolkat ditt svar som avvisande.

Då höjde du din blick och såg på mig med förnöjsam kärlek
och gav mig bud om att min bön blivit besvarad.


Vem orkar ropa än en gång när himlen är tyst?

Lyssna…

Är Guds tystnad avvisande?

Vilken bön håller och finner sin stig hela vägen fram?

Kanske vill Gud veta hur viktigt det du ber om är för dig.

Nöden godtar inte ett nej…

Nej, den förväntar sig ödmjukt och uthålligt att bli besvarad.

Den äger ingen högmodig stolthet.

Nödens bön äger en stark tro på en barmhärtig Gud.