De vet inte vad de ger sig in i. Jag vill varna dem, skrika åt dem att det inte är lönt, men når inte ända fram med min röst. Trots att jag skriker allt vad jag kan. Även fast jag har en stark stämma räcker den inte till Los Angeles 71 år tillbaka i tiden. Tänk om jag bara kunde åka tillbaka till med tidsmaskin till 30-talet. Istället för att bara sitta och titta på.
Alla de 89 paren ser så pigga och glada ut när de dansar runt i salsa och vals. Och alla tänker de att \"det här tar vi hem\". De ser inte konkurrensen. De vill inte se den. Detta är väl klart på åtta timmar, tänker de. De vet inte vad de just har gett sig in i.
När de andra dygnet börjar har fem par gett upp. \"Bara\" 84 par kvar. Men nu är det snart ingen vacker dans längre. De är trötta.
Fattar ni att ni ska hålla på i 50 dygn? Nej, de förstår inte. De tänker inte. 1000$ är det enda de tänker. En uppklädd, hårt spacklad kärring går runt och uppmuntrar dessa ungdomar att dansa vidare. Hur kan någon uppmuntra sånt här?
Som Stefan Sauk i Riket och Anders Lundin i Robinson. De bor på lyxigt hotell och äter god mat medan deras deltagare svälter ihjäl i en koja i skogen och på en öde ö i Malaysia. Så uppmuntrar de folk att ställa upp. Denna jävla dokusåpavärlden. När Anna snackar skit om Ida i Paradise Hotel och BigBrother är det självklart att det ska visas i TV, och när Erik säger något snällt till Olle klipps det bort.
Efter tio dygn kan man inte längre se att det här en gång varit en danstävling. Sovande ungdomar hängande på varann med endast fötterna i rörelse.
Aj aj. Två knän i marken. Domaren springer fram och konstaterar att de diskvalificeras. Flickan har vaknat till och dansar förgäves själv medan hon försöker få sin partner på benen igen. När domaren upprepar att de blivit diskvalificerade tar flickan på sig sin flirtigaste min och bjuder honom på vin medan hon gång på gång talar om för honom att de nog ska komma överens. Och strax är de med i tävlingen igen. När pojken frågar vad hon fick den här gången svarade hon inte.
På löpsedlarna läser man att \"Riket satsar på sex i sin nya säsong\". Okej? De tror de lockar folk. De som sitter klistrade framför TV:n är sexfixerade pedofiler födda på 50-talet och småpojkar som knappt kommit in i målbrottet och som bara längtar efter en sådan silikonbrud som ligger naken mellan de vita lakanena med någon brat från Stureplan. Består inte Sverige av andra människor?
Ska verkligen ett barn som kommit lite för tidigt till Bolibompa tvingas se på Paradise Hotel när de först tänkte sända sina program klockan 17 en vardag? Vad ska en mamma svara på när de frågvisa barnen vill veta vad tanten i TV:n håller på med.
En flickas partner har nu tvingats att avbryta tävlingen och denna flicka blir då utan kavaljer. De andra paren fryser ut henne och hon tvingas att dansa sexiga danser för att alla sponsorer i publiken ska se henne. Flickans högsta dröm är att bli skådespelare och när en stjärnregissör erbjuder henne en roll vill han bara ha en sak i utbyte. Det går hon med på.
Jag vill bara skrika \"Neeeeeeeej\" till henne, men hon hör mig inte. Hon fick ingen roll. Trots att hon gjort det som regissören ville.
Det är sånt här som utvecklats till dagens dokusåpor. Och nu finns det ju dokusåpor inom allt. Jag förstår inte vitsen. Sitta och snacka skit framför kameran, bilda pakter, rösta ut folk. När de åker ut blir de ledsna, och åker de inte ut klagar de på att de saknar sin familj?! Ja, va fan tänkte de på när de åkte iväg? Inte konstigt att forskare kommit fram till att vi blir dumma av att se på TV.
Efter 47 dygn är det 11 deltagare kvar. Stackars ungdomar. Detta kallas Maratondansen och har ägt rum på riktigt. I Los Angeles 1935. Kanske var det världens första dokusåpa. Kanske inträffade det något värre långt innan…