själen omfamnar hennes kropp
där hon står vänd mot månen

så lös den är
som om himlen kallar

som om stjärnorna lockar
till flygtur utöver det vanliga

hon lättar
inuti

hon inser att ord har ett pris
ett nobelt pris

att livet är poesi
för alla som vill

så landar hon
på altanens hav av månljus
ler mot stjärnorna
tar in sin rosa mårbackapelargon

men dörren
den får stå på glänt