När jag började på högstadiet skulle vi få in folk från landet, så kallade "bönder". En av gick under namnet "Kocken". Några sa att det var för att han hade skurit upp en snubbes arm med sin stilett. Andra sa att det var för att han försökt koka makaroner utan vatten. Det visade sig vara det senare.

När jag kom hem från skolan på dagarna tog jag alltid köksingången. Där möttes man alltid av personalen som jobbade i vårt hus. Det var också dem jag hyste störst känslor. För de var hemma. Något mamma och pappa aldrig var. Alltid jobb eller något cocktailparty. De ville egentligen att jag skulle gå på internat. Men allt jag ville var bara att känna mig normal. Äta knäckemackor med grillkrydda på, pubertalflirta med tjejerna och spela boll på rasterna.

Jag var kär i en tjej som var kär en kille som inte var jag. Ingen gillade mig riktigt. För jag var annorlunda och bodde flott. Nu vet jag att mitt smeknamn då, eller rättare sagt öknamn, var Prinskorven. Jag åt oftast ensam i matsalen. Trots att det satt andra elever tätt inpå mig. De rivna morötterna var mina bästa vänner.

Utan utanförskap växer dock inga konstnärssjälar sig starka. Jag gillade det egentligen. För jag målade bättre och bättre. Mörkare och mörkare. Djupare och djupare. Men ingen fick se tavlorna. De flesta brände jag i öppna spisen medan jag tullade lite från pappas konjakskaraff. Elden är vacker för att den är så dominant. Den bara blossar upp flera tusen procent på en sekund och håller andras liv i sina händer.

Jag har aldrig varit speciellt liten. Bara obetydlig i en bubbla av självömkan och övergivenhet. Numer åker jag kommunalt till mitt arbete. Läser ett kapitel i min bok på vägen och blir alltid klar när bussen nått fram till den gamla Konsumbutiken. Därifrån har jag två-tre minuter kvar av fritt filosoferande innan jag måste stiga av. Bredvid affären finns en parkeringsplats. På nummer 4102 står en lila jänkare året om. Jag känner mig lite som den.