Ty hon talte morgondimmans ridåtöcken tyda

Läsa onda skuggfigurers slagfält ur minors blödande sår,

ensam tyst bakom sytrådars svartmörker i nålblickens djupa fjärilsvingars saknad

Lades i flygande fågelns smärtas svaga hand på åter dörrens instigen brotröskels tunga bröstfamns sorger

Sakta trött o tom faller vågregnets blå pärltårar nerför blek rosenkind o landar knäsjunken bland hennes många tusen mils vävda minnen i hjärtvråns dammiga kartong fylld av rädslors skrivna tankars ord o känslors målade fasors bilder

Fastän otorkad röda ögonhimlen i hösten gulnat kall o vissnat grå

Vinterkylan biter sträv o frusen hårt inpå

Lägger ur dagens slitna orons timmar axelns plågade blyets ryggsäck

Fotstegens lidande släde släpandes i lånad kraft

Ty hon strör osinad varmt rosenblommans kvist o blad på omfamnad kärlekens silvrande ädelsten där hon bär dem i minnet ömt

Hennes trygga ängel o ljusa stjärna lagd i själens längtans drömmars sånger i skrämda natten skymd av stormvindars gäckdans slungandes sömnlös hit o dit