Du öde djupa vindsångers granskog

Dystra frusna molltons harpklangers sus

Slagljudets dova tysta pina i ensamma vackra älvans ärrade själ

Faller skridande sänkt kring smärthandens branta mossmarkers dikesstup,

o nattstigars svartmörker svepandes skymd omkring i virvlande jordlöv

Ty fylld stiger gömda ögonspeglars tårnyanser av dimmans onda skuggväsens tunga brus,

o hårt slitna trummans avgrundsskratt

Du fjärran svävande nattskogen stilla

Blixtdånets gryningsmorgon svår

Minner timmar i ensamma vackra älvans blödande hjärta

Smyger sakta vandringens spårvägar med trötta avtrycksfötters viskande steg,

släpandes plågande fram i gäckarens starka krafters eldåskans andedans mot frusna smärtans huggtryckande bröstfamn av o an