Det finns saker du aldrig kan veta någonting om men varför lägger du då energi på att försöka förstå. Du är inte en del av det du en gång var och hur mycket du än vill så är ditt race kört. Kört ut i skogen och kraschat mot den stora stenen vi satt på första gången vi kysstes. Visst är det ironiskt att det är där det slutade. Men kanske är det som så att det var ödet som förde oss dit tillsammans, kanske var det ödet som fick dig att avsluta det själv just där. Vem vet? Inte fan jag i alla fall. Men det jag vet är att det är bra som det är nu. Och jag vet även att du innerst inne inte ångrar någonting för det är så du fungerar. Jag accepterar det, jag accepterar dig. Bara du håller dig borta från mig, mitt liv och mina tankar. Då är jag nöjd. Och är jag nöjd så borde du vara det också. För det är väl som du en gång sa  "bara det är bra med dig så är det bra med mig, det är det viktiga"? Så snälla, älska mig inte längre. Du är inte värd det. Jag är inte värd det. Aldrig mer.