Flogsta

Skroven, höghusens kroppar
bröstar sig upp över slätterna
som själve Xerxes triremer
sturskt på väg in i sundet
där vid Salamis

Deras sätt att fast naglade fast
oavlåtligen sträva in i den
kantrande solen
föder en tanke:

de måste vara omedvetna ännu
om att de redan förlorat
med en helt theseusk besättning
som dömts att gå under
redan när grunderna gjutits
i det nu allt mer
liksom av allt fler förgätna.

Och även jag har bemannat dem.


Berthåga

Gravlyktornas skenrum
välver ihop ett härläger här,
en samlingssal
en minnesklunga för tanken
att finna sin form i.

En man får minnas sin fader
och sonen får möta sin
faders minne av fadern i
dennes ögon.

I detta är lika delar svårt
och vackert.


Ovanför Ica Väst

Ett skevt kors
i undanskymmande himmel
förtränger sin börd av vittne;

kondensens strimmor har korsats här
och bjuder sina farväl,
liksom vi, så och de.

Och de brister iväg i
utgjutningen av en skärhet
som för att illustrera
en antydd oförmåga
att sätta punkt -

punkter blir
bläckfläckar, hulkande plasma
och upphör att slutföra mening
när detta flyter ut
och slutgiltigt sjunker in:

 gränsskikt,
 
 vägspärrar,
 
 eviga
 skiljelinjer

inför detta, gör mig
och bär mig gränslös;

konturer är etsade invärtes
här inom oss.