Det var då, vid mindatt, hon fattade beslutet att ge sig av.
Inte vid förtvivlans timme - vargtimmen strax före soluppgången - som så många gånger förr. Då hade hon alltid ändrat sig i sista minuten och återvänt. Trots hånet och de föraktfulla blickarna . Trots att hon visste att hon inte hörde hemma där, inte förstod tankarna bakom språket som omgav henne. Trots ensamheten.
Men nu, denna midnattstimme kom belutet lätt till henne. Som en sång som når sin fullbordan, som en saga som nått sitt slut. Ingen ångest, ingen ängslan. Det var dags.
Hon reste sig ur sängen, drog på sig den röda jackan, tog upp fjärilshalsbandet av silver och ringen med den blå stenen som hon ägt så långt hon kunde minnas, satte den på sitt finger och smög ut genom dörren utan ett ljud.
Byn låg tyst i mörkret, men snart skulle fullmånen lysa upp taken och gårdstunen och med silverljuset skulle fjärilarna komma, de stora vita fjärilarna som kommit de två senaste vår- och sommarmånaderna varje natt.
De hade vingar tunnare än siden, som skimrade i månljuset och en fladdrande dans som skapade musik inom henne och fick hennes tankar att dansa.
Hon väntade tyst framför äppelträdet och huttrade lite i nattkylan. Så steg månen upp bakom husen, lysande silvervit och där kom de, den första vågen av fjärilar och svepte runt hennes huvud som en krona. Fler än någonsin förut. Snart skulle de alla vara här, cirkla runt och omringa hela hennes kropp, föra henne bort - dit där hon hörde hemma - äntligen!
Och så började hon sjunga till fjärilarnas musik, vilda tunna främmande toner utan människoord som strömmade ur hennes inre, genom henns mun och uppfyllde nattten. Fjärilarna slöt sig närmare och täckte henne helt.
Ljusen i fönstren runtomkring tändes, yrvakna tittade människorna i byn ut och undrade vad det var som stod på. Men det enda de såg var en fladdrande ljuspelare som långsamt avlägsnade sig längre och längre bort samtidigt som den främmande och ganska skrämmande musiken ljöd svagare och svagare.
På morgonen upptäckte man att hon var borta, och de märkliga vita nattfjärilarna som funnits där i sådana mängder sista tiden syntes aldrig mer till. Det blev inga äpplen på träden den hösten, kanske var det det byns människor saknade mest.
Men någonstans , på en varmare äng, dansar nu en flicka i röd jacka, med en levande krona av vita fjärilar och hon är lycklig.