landet släpper inte till, inte in, inte sluter det om

tiden letar

sakta fram
fotsulorna hårdnar
tystnaden blir en vän
saknaden är oändlig

bjuder till ödmjukhet

inför nattens kyla
hettan dagen gav 

motstånd i alla porer kroppen känner

så sköljer de första dropparna över,
regnet befriar tårarna, lossar tungans
röda sidenband, lägger sin hinna

över hudens varma färger, svalkar och
hettar i samma, sältan i kyssen drömdes
natten regnet kom

lever än
under läppen som minner om

hopp / lös / het

månens vita sken i den kalla
natten bländar tanken om

befrielsen
tanken om
lämnas aldrig
ifred i slutna rum

nattens kyla bränner än
sinnet aldrig glömt

bullriga städer väntar
uppslukar sinnen
aldrig vilande
stilla i tysthet

botens väg var lång

nåden

infann sig aldrig