De dagarna då jag såg dina stickmärken
i handen
för armen den var för full
jag kan inte säga att jag
då grät för din skull
mina tårar hade ingen kanal
men mitt hjärta slutade att slå
och av förtvivlan föll allt omkull
vart gick jag fel vilka ord kom inte ut rätt
vilka sagor läste jag för dig
och hur lekte vi på ett fel sätt?

Om det var maten så önskade jag att jag visste vad du åt
jag önskar att jag lagat allt
om det var kärlek jag briste i
skulle jag ha gett mer än milionen jag gav, tusenfallt
om det var att jag inte satte rätt sort av frön
inte berömde dig tillräckligt mycket
skulle jag sätta alla åter om
och till din vilja sista stycket

jag skulle målat månen grön för din skull
bytt natt till vackraste dag
men inget jag gjorde eller skulle ha gjort har
haft betydelse, nu vet jag
det var inte jag som brände vingarna dina
inte jag som fick dig att flyga bort
hade jag haft förövaren nu så hade hans liv blivit kort

men du valde att dölja och ljuga för mig
hur ska man då kunna hjälpa och ge tröst
när den som man älskar mest utav allt
trots vår bara ser höst
och åren gick jag kunde ingenting göra
jag var en stenstod i din mitt
och hur du vände dig om från dina kära
mot förödelse bara gick

det du fått lida ingen kan förstå
inte ens jag som är din mamma
men jag hoppas att allt är över nu
och att du vid liv dig ihärdigt klamra
att du ser det vackra som finns inom dig
det unika det ingen annan har
och att marker du går på ska vara enkla att se
så att du vet vad du har kvar

Jag kan bara önska, hoppas och tro
att du i dig själv nu värdesätter det
och ser det vackra i livet själft
och varandets hemlighet.