Mitt hjärta minns mer än smärtan.
Mitt hjärta minns bortom även den.
Mitt hjärta har inte glömt ögonblicken som faktiskt skedde mellan drömmarna som aldrig blev av.
Det minns ditt ansiktes rena, ogenerade drag.
Sättet ljuset alltid föll på dig.
Det minns din rösts rörlese kring mitt namn.
Det minns ditt hoppande skratt.

Det minns samtal i solsken och promenader i snö och samförstånd.
Det minns blickar och kramar och många, många ord.
Det minns våra suckar och klunkar av té.
Det minns din blick när du lyssnar, ditt kroppsspråk när du talar.

Mitt hjärta minns.
Minns dina händer runt min arm när du tvingade mig att stanna upp.
Se dig, se mig. Se vem jag var för dig, vem du såg innanför min förvirring, bortom min brist på mod att själv se.

Mitt hjärta har inte glömt.
Det glömmer aldrig vad du såg, även sedan du vänt bort blicken och även det korta ögonblick som aldrig fullt ut kunde ägas av någon av oss var slut.
Inte heller har det glömt, kan inte glömma, hur mycket jag ville bli ännu mer.
Inte för din skull. Men för att det finns såna som du att kalla jämlikar.

Smärtan kan inte utsudda ens den kortaste vänskap.
Varje ögonblick existerar helt för, och utanför, sig självt.
Ditt liv har alldeles kort snuddat vid mitt, likt en fjäder mot en kind, en fjäril mot en fingerspets.
I de ögonblicken, och i hjärtats minnen av dem, var du min.
Och sedan aldrig mer.

Men smärtan har upphört att regera över minnena.
Nu är det deras era.