Jag läste en gång i en bok utan pärmar
Att varje tid har sina demoner
Och det här är tiden för dem
Vars ansikten bleknat i tystade skrik
I den ensamma snön känns bara avsaknaden av ett språk
Nu när du tagit alla orden med dig

Finstämt, som bakgrundsmusiken man inte saknar förrän den tystnar och inte älskar förrän man hittat nyckeln till symboliken
Så släppte du fram små pusselbitar av din värld i en ungdom som låg decennier bakåt i tiden
Så som bara den kan som skapat ett barn först efter att ha levt ett helt liv

Så föddes dina berättelser om Harlem, jazzen och de inrökta pubarna
Om läppstift på kavajslaget och ciggarerna som smakar bäst vid tolvslaget

Häromdagen hittade jag ett hjärta av sten
Tungt och kallt som våren
Det viskade om sångerna, om berget och om att säga farväl
Om att sälja en trumpet och en saxofon till mannen i den dammiga hatten
Han som säger att ljuden inte tystnar bara för att livet gör det
Du behöver bara andas in en gång
För att få fram en ton
En ton och de ensamma som vandrar lyfter sina huvuden och kråkan lyfter mot den grå himlen

Jag tänker på din ryggs rakhet innan den glömdes
Hur den sträcktes ut när du fyllde lungorna med luft
Och det enda jag kunde ta till mig var Ella
När hon sjöng om att dö lite varje gång man säger farväl

Och jag sitter här i samma kök
På samma berg
Där golvplankorna viskar fram ett eko efter dina stampande taktfast fötter
Och vinden bär samma toner
Hesheten från cab calloway mellan rykande tekoppar och whiskeyångor
Är det Ella jag hör eka i köket
Om man aldrig fick säga adjö
Hur många gånger dör man då?

Men saxofonen tränger fram genom tystnaden och jag tänker på min gudfar
Han som förlorade det enda jobb han var utbildad till och sen aldrig blev densamme
Att han aldrig förlorade kampen
Fast han stirrade ner i glaset
Lika djupt och lika ofta som du
Kanske för att han fick behålla sin fru
Kanske för att hans son hade vett nog att vända bort blicken från det som hände och aldrig krävde en förändring

Och jag undrar ofta vad som hänt om jag levt studentlivet på riktigt
Flyttat till Lund, nationerna och studentlägenheterna
För ett medberoende medborgarskap i ditt sorgelandskap var inte den sorglösa lund jag vill plantera
Inte en möjlighet jag nånsin planerade att bli så bra på att hantera

Istället såg jag dig dag för dag sjunka allt djupare ner i soffan
Lika brett mellan knäna som du en gång satt bakom ett blänkande trumset i hörnet av rampljuset
Nu nötandes golvplankorna i sommarhuset
Och ruset som inte längre lyfte upp dig mellan skrattsalvor och trumpetsolon
Blev istället en stöttepelare i sökandet efter befrielsen från suset av en frånvaro

En livstidstradition av ett glas whiskey efter maten blev fyra dricksglas innan klockan fem och jag blev aldrig ens förvånad av hur en krögare med brinnande passion för gastronomiska kickar kunde börja leva på helrör och kex med saltade smörklickar

Jag skämdes aldrig över när dina dryckesbröder höjde sina påsar i igenkänning när jag gick genom centrum
Nej jag kände stolthet
Stolthet över din ryggs rakhet när du gick nerför gången i aulan och såg mig ta examen utan en dimmig fläck i din blick
För att du benhårt var nykter varje julafton
Till och med på din födelsedag
Men kanske mest över den plågade ångern i din blick i badrumsspegeln när jag sminkade bort skuggorna som slog ut över mina kindben som grå oktobervågor slår över en badstrand

Din sommar var över
Och det här är min höstsonat till dig
För alla fördömande ord
För alla stängda dörrar
För all skuld jag bara slängde ur mig
Och satte ditt namn på
Som om jag såg klarare än du
För all den ensamhet jag hade det i mig att bota dig ifrån
Men valde andra vägar

Ett förlåt för alla gånger jag sände efter starka män som lyfte dig i dina bräckliga armar
Alla vardagskvällar på akuten
Alla nålstick och provsvar som bevisen på vems fel allting var
Förlåt mig för att jag kastade hennes skugga i ditt ansikte
För att jag kände att det var mig hon testade

Och till sist
Ett förlåt för att jag fortfarande står utanför AA-möten med avundsjukan brinnande i bröstkorgen och rinnande eyeliner
Förlåt mig för att jag fortfarande hatar dig för att du inte kunde ta ett enda steg
Varken för din egen skull
Eller för min