Mitt inre rum är för alltid föränderligt
för alltid större och mindre
och öppnare och mer instängt
än min tanke och min själ kräver

det är trygghet
både falsk och äkta
det är mitt och det har färgats
av många andra själars banor

det har ljus och mörker
men framförallt fläckar av varken eller

tomhetens hemska ihålighet
och luftiga möjlighet

det bär spår av röster
bilder av ansikten
och fortspår efter dem
som inte längre kan lämna nya avtryck i det

det är fyllt av de viktigaste oviktigheter
och onödiga livslärdomar

det kan röra sig med mig
eller stanna kvar och lämna mig ensam
naken och sårbar i snålblåsten av
allt det ska vara och hela tiden slutar vara

det kan säga stopp och tvinga in mig på nya vägar
eller be mig fortsätta fast uppgivenheten river i meningen med allt

men framför allt är det vad som påminner mig om vem jag är
när hela livet rustar till kamp mot min trygghet
den framtid jag vill göra till min

det behöver inte ens påminna mig om att jag är stark
utan drar mig bara från nuet i en sekund eller två
och viskar bilder av det som verkligen är jag
och som aldrig får smutsas ner av kapitualtion