Sommardagar, åh, dessa ljuvliga sommardagar.

De springer tätt ihop och långt ifrån, ömsom här och ömsom där, på det där innerliga sättet som bara riktigt lyckliga människor kan. Bara fötter, över rötter och åar, stenar och rotvältor, bara deras nakna fötter mot mjuk barr och mossa.
Och så fåglarna. Kvittret och sången, kommunikationen de skapar i kakofoni, ekandes över hela skogen. Men det är en vacker kakofoni. Så fri, välkomnande och glad som bara fågelsång kan vara.

Andetag mellan trädstammarna. Ibland så höga att det nästan ekar, i alla fall som de själva uppfattar det, men ibland lugna, lågmälda, och försiktiga som viskningar.
Mossan mot fötterna. De överraskade skriken som uppstår när någon av dem råkar trampa i en vattensamling. Solen som står lågt på himlen och skapar långa, mjuka skuggor. Värmen som ändå finns kvar i luften. Tiden, tiden som plötsligt är räcker till för allt, eller näst inpå i alla fall. Allt. Allting är så underbart, just den kvällen, just där och då, precis allting. Ingenting annat finns där, ingenting kan störa dem nu, ingenting kan förstöra.

De bara springer. Springer, hoppar, snavar, skrattar, tumlar in i varandra och iväg igen. Så länge att det känns som att ögonblicket aldrig kommer att ta slut. Lyckan. Hjärtslagen som ibland hoppar över sig själva.
Till slut händer det ändå. Den ena skenar in i den andra och ett, tu, tre, så ligger de ner på mossbeklädd mark.
Två långa hårsvall brer ut sig över marken, och de ser upp mot himlen medan skrattet skrattar färdigt sig själv. Först då ser de på varandra, rakt in i ögonen. De blinkar i takt, och tiden stannar upp helt och hållet utan att börja gå igen, den pausar utan avbrott.
De förstår.
Hon vet det, och hon den andra vet det också. Samförstånd mellan två par gröna ögon. Hon sträcker ut en arm, en hand och ett finger, och petar försiktigt till vid den andras näsrygg.

Hon ler.

De andas i perfekt symmetri, men hjärtana bultar i spretiga, ojämna rytmer. Ba-bam, ba-bam, ba-ba-bam, ba-bam-bam-
Hon luktar svagt av vanilj.
Och framför deras fötter ligger hela livet, hela planeten, universum och alltet. Skogen. Öppen för dem att utforska i oändlig tid. Men hon vet, och hon gör det också, hon som i samma stund lutar sig närmre; att det enda de egentligen vill utforska
är
varandra.