så samlade hon kraft ur
vattnet, fyllde sin bärkont
av näver, vände sig om en sista gång
mot mörkret

[lät oron och rädslan vara
just det de var

varken mer eller mindre]

längst upp lade hon den lilla
skadade fågeln, höll henne ömt
mellan sina händer, lindade in i bomull
och viskade; snart sjunger du igen

snörde kängorna