som ställde hon sig i zenit,
med armar sträckta mot
solen i sommar

med ansiktet stolt riktat
bländad mot det vita
fortfarande vinterbleka

ögonlock som klippte
den grågröna färgen likt
en katts smala streck

[och aldrig var hon mjukare]

det fanns drömmar ännu
aldrig drömda, skatter
ännu gömda, knappt hörbart
andades hon den
ljumma luften, i väntan

i ett ögonblick där tiden stod
tog emot,