Jag vill vara stark. 
Jag vill kunna leva. 

Så otroligt lätt att sätta på sig en mask, 
 få vara någon annan en stund.

Ibland tror jag att jag har burit den alldeles för länge, 
tappat mig själv på vägen. 

Har ingen aning om vem jag är. 

Jag vill så gärna berätta, 
men modet sviker varje gång och jag hamnar på nåt sidospår. 
Något lite värre än sanningen, 
 vill bara ha medkänsla. 

Jag står naken kvar, lurar mig själv att jag har berättat sanningen. 
Men det är masken som aldrig håller tyst, 
 håller mig fast för att jag är för svag. 

Jag låtsas att jag är stark. 
Jag låtsas att jag lever. 

Är nog inte ens säker på om det kanske är sanningen egentligen.