Jag ser världen i en violett skala som lyser i månens ljus, och blir dammsotig av solens strålar.
Att lyckan som vi har tillsammans är oslagbart vacker, när vi går barfota på gräset.
Och när jag känner att jag är i poetiskt överläge, och du med dina vackert uppbyggda fraser påpekar att jag bode göra något av mitt liv, frågar jag vad meningen med livet är.
Att skaffa ett jobb, att kunna skaka hand på rätt sätt och le till främlingar?
Är det så det är till för att vi ska leva?

Du och jag vet, att vi båda två ler när vi ser det köttsår vi har ådstakommit.
Vi vet att vi glänser i mörkret, och lyser upp natten när vi dansar till flummig musik.
Vi vet att morgontimmarna är bäst med nerdragna persienner, folköl och kultiration på hög volym.
Och att inget kan besegra vår lycka när vi förflyttar våra fötter i baktaktens vågor.

Har du någon gång filosoferat kring enkla saker som egentligen inte är värt att tänka på?
Eller är du för inrutad i din vardag, att varje minut spellar roll?
Du kanske rent av inte har tid att sätta dej ner, sitta själv i ett tyst rum och tänka på struntsaker?
Kan du le, över att du vet att du innerst inne inte vet vart du är påväg, eller måste du få utbildning, kariär och barn precis nu?

Vi vet att vi kommer att sitta tillsammans på en filt, röka våra ciggaretter och hamna i sjuka diskutioner som man egentligen bara hamnar i för att skratta och känna att man kan göra värdelösa saker men ändå vara lycklig.
Vi vet att vi tillsammans kommer att erövra världen med våra danssteg och att volymen på vår sterio kommer att smitta av sej på grannarna.
Vi vet att det ända som egentligen räkas är att få vara tillsammans, utan våra vackra fraser som vi blivit påprackade under hela vårt liv.
För vi förstår att vi är i ett stadie där orden inte längre blir till snyggt uppbyggda meningar, utan istället poesi.