Måndag || 3014

Ni har undrar säkert varför jag bjudit hem er till mig när jag beter mig som jag gör. Så omedgörlig. Så butter. Så oresonlig. Så ovänlig. Så enveten och karg. Så ogästvänlig. Ni undrar säkert vad ni skulle hit och göra när jag ändå bara sitter här och inte säger någonting. Hopsjunken och lealös så att ni måste peta på mig för att se om jag lever. Nog lever jag för jag andas ju. Bort med tassarna, sluta tafsa. Ni ångrar säkert att ni kom.

Jag gurglar, ett gurglande läte. Jag harklar upp snorpartiklar från halsstrupen, ett harklande läte. Jag lirkar upp matrester mellan tänderna med tungspetsen och lillfingret. Jag kliar mig i örat, med pekfingret. Jag petar mig i näsan, med tummen. Jag trummar mig över naveln med ringfingret. Och långfingret då, ska inte det få vara med? Med långfingret spelar jag fickpingis. Jag gör allt det på samma gång, jag gör det om vartannat. Jag håller många järn i elden. Jag är en mångsysslare. Och så trallar jag, ett trallande läte. Så som man trallar när man är på sniskan. När man har druckit för mycket gin. Jag gör allt sånt man gör när man tror att ingen är där, ingen ser. Jag tittar upp och ser att ni är där och att ni tittar på mig, iakttagande; jag ursäktar mig för mitt gurglande, mitt harklande, mitt tandpetande, öronkliande, näspetande, naveltrummande, mitt pingisspelande och mitt trallande. Jag ber om ursäkt för allt på samma gång. Jag lägger korten på bordet. Och som jag lagt korten på borden konstaterar jag, att sådan är jag. Att det är mitt hem. Och att jag inte tänker göra mig till. Jag tänker inte göra mig till. Inte förställa mig, kommer inte på frågan. Att spela skådespel bara för att göra sig väl med sina medmänniskor, vilket hyckleri.

Sen tittar jag ner igen, och fortsätter med mina bestyr. Jag fortsätter att inte lägga märke till att ni är där. Och om någon uppmanar mig att jag borde lägga märke till gästerna lite mer, då mumlar jag tillbaka till denna någon att jag ju redan gjort det. Jag tittar upp. Jag tittar på er men jag låtsas inte se. Jag låtsas som att ni inte finns. Jag ger igen för gammal ost. Det var ni som aldrig såg mig. Under hela min uppväxt, hela mitt hittillsvarande liv; det var ni som aldrig såg mig. Om ni hade sett mig hade jag heller inte suttit här. Om ni hade sett mig så hade jag kanske varit helt normal. Men jag är inte normal, jag är konstig. För mycket ensamhet, för mycket mörker, det blir man konstig av. Man kan bli konstig av mindre. Egentligen är jag helt normal, det är ensamheten som är konstig. Det är en konstig plats att befinna sig på, platsen jag befinner mig på. Som jag blivit hänvisad till, avvisad och utkastad. Här!

Jag har ett bekräftelsebehov större än Storsjöodjuret, och en självupptagenhet större än så. Uppdämd efter år i skymundan, krypande på alla fyra därför att magen puttrar så. Ni låtsades som att jag inte fanns. Jag hade inget val men att söka bekräfta mig själv. Under hela barndomen stod jag framför spegeln, inte därför att jag gillade vad jag såg men därför att jag behövde bli sedd av någon. Det fanns ingen annan som tittade på mig så jag tvingades titta på mig själv. Jag behövde någon som såg mig, alla människor behöver det. Jag ställde upp för mig själv och därför ställde jag upp mig framför spegeln, i givakt. Salut! Dag ut och dag in tittade jag på mig själv. Lagom till puberteten hade jag stirrat mig blind, förblindad och förälskad. Fördärvad av förälskelse. Lagom till puberteten hade jag förvandlats till en självupptagen kuf som inte kunde slita blicken bort från sig själv. Jag var självupptagen därför att jag ingen annan än mig själv hade att vara upptagen med. Jag var betagen, som man blir betagen av saker man är upptagen med. Och så har det fortsatt.

Nu sitter jag här och söker min revansch på alla ni som alltid låtsades att jag inte fanns genom att låtsas att jag finns. Ni som aldrig såg mig, ens när jag gjorde en trippel mollbergare med pik från femmans hopptorn i Ljungskile sensommaren 1992. Det var ni som aldrig applåderade då. Ni låtsades som att ni inte hade sett att jag just åstadkommit något enastående. Något som förmodligen aldrig åstadkommits från femmans hopptorn i Ljungskile förut. Och när jag simmade upp mot ytan, vad förväntade jag mig inte då? Stående ovationer från övriga badgäster så klart! Slängkyssar och pulserande famntag. Smattrande fotoblixtar. Allsång och dans. Med badvakterna skuttande runt i trans, jublande till mig med armarna sträckta mot skyn, ?du är bäst i världen, du är bäst i världen!?. Och kransar av olivkvistar och tackor av glänsande guld och ett stort diplom som det stod "bäst i världen" på. Nej, ingenting sådant. Inte ett knyst. Inte ens en busvissling. Ni gjorde erat bästa för att inte tappa hakorna, och ni gjorde det bra. Ni rörde inte en min.

Nu är det andra bullar. Jag har bjudit in er och utlovat ett hejdundrandes partaj. Silverfat som man kan spegla sig i och regnbågslikörer från Karibien. Det är klart att ni vill komma då. Ni stiger på, en efter en. Jag sitter bara där. Ni sätter er ner och jag sitter bredvid. Jag säger inte ett ord. Ni undrar varför jag inte säger någonting. Jag säger ingenting därför att jag inte har någonting att säga er, uppenbarligen. Och jag tänker inte säga något om jag inte har något att säga. Skitsnacket lämnar jag åt er. Att prata på bara för pratandets skull, det är väl sånt ni är bra på? Prata med varandra då, och lämna mig ifred. Jag tänker inte sjunka till er nivå, så jag bara sitter där. Tyst som en mus, uppsvälld som en råtta. Okammad och klibbig. Gnagande med framtänderna mot parkettgolvet, spottande ut trögflytande klumpar av sågspån och saliv. Försök inte hejda mig, det här är mitt hem och här gör jag vad jag vill. Och jag har inte bjudit in er för att samtala med er utan för att bekänna vem jag är, men det är ni väl för enfaldiga för att förstå? Och jag ingen aning har om vem jag är och därför heller ingenting har att bekänna. Måste jag uttrycka det uttryckligen eller har ni lärt er att läsa mellan raderna? Jag har bjudit in er för att bekänna det, bekänna att jag ingenting har att bekänna. Uppfattat? Och för att bekänna saker måste man ha någon att bekänna det för. Ju fler desto bättre, även om bekännelsen som sådan är helt och hållet ihålig. Min bekännelse är helt och hållet ihålig. Som att förlösa en fis. Att krysta och knipa. Och barnmorskorna som tjabblar, "det kommer ju ingenting?". Och man reser sig upp, uppriktigt förbannad. Och man svarar dem att det viss kom någonting, "hörde ni inte det?".

Jag sitter bara här och har ingenting att komma med. Jag sitter här och ni undrar varför ni kom. Jag hör hur ni undrar. Det gnisslar så förfärligt. Det prasslar. Och ni känner er illa till mods, illa berörda. Ni känner det som om jag utnyttjar er, och den dyrbara tid som ni har. Att jag slösar bort den. Och hur jag sprider den för vindens väg. Som om den var värdelös. Hänsynslöst, skoningslöst. Titta hit, ser ni tomrummet mellan tummen och pekfingret, jag håller upp den för er; en förlorad sekund som jag berövat er. Ni kommer aldrig att få tillbaka den. Och ni tycker säkert att jag är ohyfsad. Nöff, nöff! Att jag har tagit mig för stora friheter. Att jag tror mig vara något jag inte är. Det må så vara. Jag kan inte uttala mig om det, för jag vet inte; som sagt jag vet inte vem jag är. Jag kanske är galen, en galenpanna. Jag kanske är förtappad. Jag kanske är en fylletratt. Jag kanske är utvecklingsstörd. Det lindrar inte er besvikelse, snarare tvärtom. Ni kanske är ilskna så att ni är röda i ansiktet. Ni kanske får raseriutbrott just i detta nu. Ni kanske tuggar fradga. Ni kanske skriker av hat. Ni kanske just i detta nu bestämmer er för att stämma skiten ur mig. Ni skriver med stora bokstäver och utropstecken efter varje mening, "han sa inte i förhand att han var utvecklingsstörd och när han väl sa det så var det för sent". Solidaritet, mänskofolk. Att vara solidarisk är att vara solidarisk mot de osolidariska.

Eller så har ni givit er av, redan. Adjöss, adjöss till er som redan har givit er av. Ha en fortsatt trevlig dag. Ni som står i garderoben och knäpper era kappor och knyter era skor i färd med att dra, adjöss! Vi kommer förmodligen aldrig återses. Och ni kommer förmodligen aldrig att glömma mig. Men ni som är kvar, titta hit; titta inte på de som drar. De är så fula ändå. Så fula och så torra. Om ni tittar på dem så kommer de att smitta er med sina fulheter och sina torrheter. Strunta i de som givit sig av. Strunta i dem som när brandlarmet går och man struntar i det. Och alla andra i trappuppgången springer som boskap ner för trapporna. Och stojar och har sig. Och skyndar sig ut på gården till den vitkritritade ruta på asfalten som målats upp för dessa ändamål. Att man ska stå i den så att någon ansvarig kucku ska kunna räkna en och se så att allt är i sin ordning. Uppställd som ett fån, numrerad. Åt helsicke heller. Om jag så hade tagit mig ut på gården, eller av en händelse redan råkat befinna mig där, så hade jag ändå inte ställt mig i den rutan. Och om jag hade jag råkat befinna mig i rutan som brandlarmet gick hade jag illa kvickt klivit därifrån. Och sen hade jag vägrat att kliva tillbaka in i den igen. Om jag hade blivit ombedd att kliva in i den så hade jag svarat, att de kan köra upp sin förbannade ruta i sina arslen. Att inget kan få mig att kliva in i den igen. Att jag hellre hade brunnit upp än att göra det. Men där står de sedan, alla grannarna i trappuppgången, i en liten ruta som någon kritat upp åt dem så att de lättare ska kunna bli räknade. Det står där därför att de har blivit beordrade. De har blivit tillsagda. Någon, förmodligen ordföranden i bostadsrättsföreningen, har bestämt att det ska vara så. Åt helsicke med alla bestämmelser. Och de ser så vettskrämda ut. Och ordföranden i bostadsrättsföreningen går runt rutan och räknar dem, de som står på insidan. Hon är en herde som räknar sina får. Hon är en fångvaktare och rutan är ett koncentrationsläger, ett förintelseläger. Och man undrar om man ska öppna fönstret och ropa till fångarna att de ska springa, att de ska fly för sina liv innan de blir förintade. Man undrar ett tag, sen kommer man på att man inte bryr sig.

Hon räknar dem en gång, sen räknar hon dem igen. Hon får inte ihop det. Hon tycks fråga sig själv om det är någon som fattas. Hon räknar alla en tredje gång. Hon rynkar ögonbrynen. Hon har kommit fram till att det förmodligen är någon som fattas. Hon räknar alla en fjärde gång och rycker på axlarna. Hon har kommit fram till att den någon som antagligen fattas är jag. Hon konstaterar likgiltigt att det hade kunnat vara värre. Hon sätter sig ner på huk och tänder en cigarett. Hon ser belåten ut. Jag står i köksfönstret och tittar ner på henne. Om hon hade tittat upp hade jag vinkat lång näsa. Brandkåren kommer och förkunnar att det inte brinner och fårflocken upplöses. Men precis som den gör det, precis som brandkåren förkunnat att det inte brinner så öppnar jag fönstret och ropar, ?nu fick ni i alla fall röra på fläsket era fårskallar?. Och vinkar lång näsa.

Men det här, ni som är kvar, ni som inte har dragit en; jag finner det lustigt. Hela situationen, jag finner den lustig. Jag finner det lustigt hur jag har bjudit er på kalas. Jag fyller år idag och jag hade ingen annan att bjuda. Och ni kommer snart förstå varför. Tämligen omgående kommer ni förstå varför det inte längre är några som vill komma på mina kalas. Jag har för vana, nämligen, att när alla gäster anlänt springa in på mitt rum, låsa dörren och inte komma ut därifrån igen. Jag sitter på mitt rum och ropar ut, ?jag kommer inte ut förrän kalaset är över?. Jag ropar, ?säg till när ni kalasat klart så att jag kan komma ut någon gång?. Jag avslutar med, ?hälsningar födelsedagsbarnet?. De försöker övertala mig att komma ut. De står på andra sidan dörren och bankar och har sig. Jag blir sedd utan att synas. Jag står i centrum utan att ens vara med. Jag är det som allting kretsar kring. De ropar ?hipp, hipp, hurra?. Jag ropar tillbaka att jag inte går på den lätta. De försöker locka ut mig men jag är slug, jag går inte på såna knep. Jag ropar, ?försök inte ens, det är ingen idé ändå, det kommer inte att gå?. Sen ropar jag inte nåt mer. Jag sitter bara där, helt tyst, tills alla gäster har gått hem igen.

Och ni undrar varför jag gör så. Ni undrar varför jag bjuder in er bara för att be om att få bli lämnad i fred. Jag ska förklara det för er. Jag gör så därför att jag behöver er. Jag behöver er liksom konstnären behöver en ram att rama in sin tavla med. Han behöver en ram även om så tavlan han målat föreställer en ram. Han behöver något som avgränsar den gränslösa fantasi han med penseldragen skrapar fram. En verklig som omger den gränslösa fantasi han återger. Så som en kontrast; det som är utanför, det som är inuti. Och det som är utanför är verkligheten, och ramen gör verkligheten konkret. Den konkreta verkligheten framhäver den abstrakta fantasin. Utan ram ingen tavla, för utan ram så flyter fantasin och verkligheten ihop så att man inte vet vad som är konst och vad som inte är det. Men en tavla behöver inte föreställa någonting. En tavla behöver inte ens vara målad. Den kan vara helt blank, så länge den är inramad. En tavla behöver inte föreställa någonting men det som är innanför en ram föreställer alltid en tavla. Ni är min verklighet, därför behöver jag er. Ni är grå betong och jag är en färgglad blomma. Ni framhäver mina färger. Ni är normala, jag är inte det. Ni framhäver att jag inte är det. När jag sitter här och blandar ihop mina tankar i en kittel över öppen eld, ni är mitt mörker. Det är ni som får elden att flamma. Och jag behöver se elden flamma. Det ger mig känslan av att vara på rätt väg. Och så bubblar det och fräser i kitteln; det ska bli en dryck hade jag tänkt. En dryck att berusa sig av. Full som ett hus, och glad. Lynnig, yr och babblande utan avbrott. Tyst! Det här är viktiga saker. Jag blandar ihop mina tankar till en dryck. Och om man insuper den, då kan man verkligen drömma. Ni är verkligheten jag drömmer mig bort ifrån. Ni är verkliga, jag är overklig. Ni är orsaken till att jag måste berusa mig, berusa mig för att stå ut. Det är ni som får mig att inte stå ut. Det är ni som gör verkligheten så outhärdlig att jag måste drömma mig bort från den. Ni är så verkliga nämligen. Verkligheten är verklig, det är därför den är outhärdlig. Verkligheten är outhärdligt verklig. Om den bara hade varit lite mindre verklige och lite mer overklig så hade den kanske varit uthärdlig. Men nu är den inte det. Verkligheten är äcklig. Även om jag så kunnat, jag skulle inte rört vid den. Jag vill inte ha med den att göra. Ni är normala och därför behöver jag er, men jag vill inte ha med er att göra. Ni bevisar att jag inte är som er. Ni bevisar att jag är konstig. Ni bekräftar att verkligheten inte är något för mig. Jag behöver inte känna dåligt samvete över att inte stå ut med den, därför kan jag också för fulla muggar och i gladan ton supa skallen av mig. Jag har ingenting att förlora. Jag är förlorad. Jag kan lika gärna supa skallen av mig. Säg, vad passar väl inte bättre än att supa skallen av sig? Ni bevisar att jag är förlorad. Ni bevisar att det är synd om mig. Så hjälplöst förlorad, tröstlös och hopplös. Ack, vad det är synd om mig. Ack, så tröstlöst ensam att jag ingen har som tröstar mig. Ack, jag måste trösta mig själv. Ack, jag super skallen av mig istället. Ack, att istället förtränga mitt tröstlösa tillstånd. Ack, jag dricker min dryck. Jag blir lynnig och glad.


Tisdag || 3015

Klockan är tre på morgonen, det är sommar. Och jag har bestämt mig för att inte ta mitt liv. Istället ska jag vränga den ut och in, smärtan jag bär på. Jag ska låta den välla ut ur varje kroppsöppning. Ett vulkanutbrott. Att spy den upp, likt en fontän; och jag som Manneken Pis. Urinerande den fram! Och samtidigt, så barnsligt belåten. Som om det vore helt normalt. Och samtidigt, så oberörd, så barnsligt oberörd av all uppståndelse och alla vuxna människor som kommer fram till mig och ber mig sluta. Så trotsig, så arrogant. “Men sluta pissa då, det är inte roligt längre, inte roligt på något sätt. Sluta att vara så trotsig och arrogant. Sluta innan du dränker oss. Sluta innan vi alla drunknar!”. Och jag hör, jag hör deras klagomål och gnäll, men jag kan inte låta bli. Jag kan inte låta bli att urinera lite till. För det är så skönt, att få det ur sig; all den smärta jag burit på. Och kanske kommer jag bli bortplockad till slut, nedmonterad och utkörd av stadens nämndemän som på ett extrainsatt möte har bestämt att jag inte får vara kvar, att jag innebär ett hot för stadens ordning och för stadsbornas välbefinnande. De som stiger upp varje morgon och fångar dagen, till och med på söndagar. De som stiger upp varje söndag och promenerar söndagspromenader i parkerna. Och som sen sätter sig på fashionabla caféer i innerstan och läser tidningen och läser dödsannonser om vilka som kolat vippen och vilka som lever kvar. De som har koll på allt. De som tänker igenom vartenda steg de tar, så att inget oförutsett händer. Och om något oförutsett skulle hända, då ringer de stadens nämndemän. De som putsar skorna rena från fågelskit och duschar varje dag. Måhända stör jag dem. Det är klart att de finner de störande att ha en sån som mig ibland sig, som urinerar och stinker svett. Men då får det väl vara så. Det kan jag inte råda för. Och åtminstone är det då inte jag som tagit beslutet, som tagit beslutet att forslas bort och monteras ned och slängas på en soptipp utanför stan, till att aldrig återuppstå igen. Forsla bort mig då, forsla mig härifrån om ni så önskar. Jag kommer inte fälla några sorgens tårar för det. Jag kommer inte bry mig ett skvatt. Jag kommer snarare skatta mig lycklig över att slippa dem. Jag står inte ut med såna som inte står ut med mig. Jag finner det störande att de finner mig störande. Och nej, jag tänker inte återuppstå. Jag tänker inte återuppstå även om jag skulle bli ombedd att göra så. Inte ens om jag skulle bli uppmanad. Om Gud lutat sig ner över mig och med fjäskigaste tonfall sagt, “men snälla då, snälla, snälla“. Vad ska jag här och göra? Vad gör jag här? Och om jag är en frälsare, trots allt, som kommit hit för att frälsa människorna från det onda och från det goda, från den sävliga lyckligheten och lättsinniga kynnet; jag är fast i en värld av människor som inte tror på frälsare. Som inte tror på att bli frälsta. Som inte tror. Varför skulle jag anse det vara mödan värd att återuppstå? För att rädda dem? De vill ju bli räddade. De är ju rädda för mig. Jag har ju försökt och de har monterat ner mig och forslat bort mig, ut ur stan. De får skylla sig själva. De får stå sitt kast. Jag har bättre saker för mig.


Onsdag || 3016

Men det är mer så, hur nuförtiden jag bär pennan som någonting att skämmas över. Så som en svans mellan benen. Som någonting folk skrattar åt, pekar och säger, att det ingenting blev av mig. Jag har nått den fas i livet då människor inte längre frågar mig vad jag ska bli utan vad jag har blivit. Pennan är beviset på att jag ingenting blev. Och jag kan inte ljuga längre, jag kan inte hymla, fästa blicken i deras ögon och predika, “men vänta bara, så ska jag visa er”. För varje gång jag försökt uppvisa en talang har det slutat med att jag bevisat hur oduglig jag är. Jag kanske är helt och hållet talanglös. Och det kommer kanske förbli så, att jag är en helt och hållet misslyckad människa. Men även om det skulle förbli så, jag kommer aldrig finna mig till rätta med att bli skrattad åt. Jag kommer alltid att försöka banka skiten ur de människor som skrattar åt mig bara för att jag är misslyckad.


Torsdag || 3017

Att hålla kontroll. Att inte förföras och fara med, i den upphetsning som tankarna på att jag skriver avger. Att sitta lugn i båten, och behålla lugnet. Det allvarsamma lugnet. Det här är ingen lek. Det är blodigt allvar. Skrivandet är mitt yrke, det är ingen fritidssysselsättning. Jag har ingen fritid ens, för jag skriver alltid. Jag skriver även när jag inte skriver. “Men vad gör du när du inte skriver?“, frågar någon. Vad gör en astronaut när den inte sitter i cockpiten och styr rymdraketen? Just så, han gör väl något annat då. Antagligen. Men han är fortfarande en astronaut. Jag är inte en författare därför att jag alltid skriver men därför att jag aldrig gör något annat. Författare är inte något man är, det är ett samlingsnamn för allt man inte är. Och skrivandet är inte en benämning för något man gör utan en benämning för vad man gör när man inte har någonting att göra. Hur man hanterar den förfärliga uttråkigheten att inte ha någonting att göra. Jag är inte en författare därför att jag skriver men därför att jag befinner mig i rymden. Utanför världen, utanför allt. Därför är jag även en författare när jag inte skriver. Vad skulle jag annars vara? Vad skulle jag vara när jag inte skriver om inte en författare som inte skriver?
Jag måste behålla lugnet, så att jag inte styr in raketen i en meteorit. Med rak arm och ett fast grepp om pennan; likt den sammanbitna minen hos en lärarinna som undervisar i sexualkunskap. Och eleverna förstår inte vad hon pratar om, för sex är allt man gör när man inte är sammanbiten. Sexualkunskap är läran om att släppa loss, läran om att tagga ner. “Men sex är farligt för man kan bli sjuk om man inte skyddar sig“, säger lärarinnan med sammanbiten röst. Men man kan bli sjuk av allt. Man kan bli sjuk av myggbett. Man kan få kolera av kranvatten. Man kan få solsting av solen. Man kan inte gå runt och vara rädd för att bli sjuk hela tiden, för då blir man sjuk av det. Så till eleverna, en personlig uppmaning: ropa till lärarinnan att hon ska visa pattarna. Till lärarinnan, en personlig uppmaning: visa pattarna.


Lördag || 3018

Det där, det ni ser framför er; det är min dagbok, mitt anteckningsblock, min fängelsehåla. Jag kommer inte härifrån. Och det här, det ni läser, det är mina misslyckade flyktförsök. Det må så vara att jag aldrig kommer att komma härifrån, och det må så vara att jag också, djupt inom mig, har insett det. Men inte desto mindre är hoppet det jag lever för. Hoppet om att en dag komma härifrån. Att en dag vakna upp och låta pennan ligga kvar på bordet där den ligger, och att luta mig tillbaka och dricka en kopp kaffe och inte tänka alla dessa tankar.


Söndag || 3019

Jag håller på att tappa kontakten med verkligheten, och det här är mitt försök att återfå den. Att finna den åter. Pennan är redskapet med vilket jag söker. Pennan är redskapet med vilket jag söker urskilja konturerna till min identitet; en silhuett, en brandman stående framför en överväldigande eldsvåda viftande med en liten vattenslang. Pennan är min vattenslang. Orden är mitt vatten. Tankarna är min eld. Och det som brinner är jag. Vatten, mera vatten, innan jag brinner upp!

Jag rör mig inte längre. Jag rör inte på mig, förutom när jag går från sängen till kylskåpet och från kylskåpet till kaffekokaren och från kaffekokaren till badrummet. Jag har inte sett solljus på några veckor, trots att det är fullskalig sommar där ute. Jag står inte ut med sommaren, den är till för människor som gillar att skina ikapp med solen. Jag gillar inte människor som försöker skina. Jag förstår mig inte på dem.
Mitt skrivande, skulle man kunna benämna det, är ett skrik på hjälp. Det är ett skrik, måhända, på hjälp, måhända. Men jag vill inte bli hjälpt. Inte av dem, de försöker förvandla mig till något jag inte är. Till kopior av dem. Som en pojke som försöker lösa en gåta, en gåta som kanske inte går att lösa. Och som ber om hjälp därför att han inte klarar av att lösa den. Och de som kommer till hans undsättning är inte människor som söker hjälpa honom att komma på svaret utan människor som kommer för att övertala honom att sluta försöka, sluta grubbla. De säger till honom, “lägg ifrån dig gåtan och gå ut och lek med de andra barnen, det är ju sommar för guds skull och solen skiner“. Och så tar de honom i örat, inte på ett bemästrande vis utan välmenande, godhjärtat. För de vill honom väl, de vill att han ska inse att den strålande solen strålar även för honom. Och de leder honom ut, till gården där alla andra barn leker. Och han ser dem leka, och det är inte det att han inte vill leka med dem, men han vet inte hur man gör. Han undrar om han ska fråga dem om han får vara med eller om han bara ska hoppa in i leken och låtsas som om han var en del av den och som om han visste hur man gjorde när man lekte. Han tänker, “tänk om jag gör fel och de skrattar åt mig”. Han tänker, “och om jag frågar om jag får vara med, tänk om de svarar nej”. Han bestämmer sig för att leka för sig själv i förhoppningen att alla de andra barnen ska se honom och fråga om de får vara med och leka med honom. Han slår en kullerbytta i gräset men fastnar uppochner, med huvudet i gräset och kroppen ovanpå. Och de andra barnen börjar skratta åt honom, för de tycker att det ser lustigt ut. Och han reser sig upp, borstar grässtråna från sina byxor och ställer sig med armarna i kors. Och när barnen frågar honom vad det var han försökte sig på, då svarar han att “det skulle vara så”. Och han ser så allvarsam ut, som även den lekfullaste av lekar blir blodigt allvar för de som inte vet hur man gör. Och när han står där med armarna i kors så kommer en vuxen fram till honom, samma vuxna person som förut tagit honom i örat och lett honom ut, och säger till honom, “men du leker ju inte!“. Och han svarar, att han visst leker. Han svarar att han leker att han är en vuxen person. Och sen rusar han in i de mörka salarna igen och han sätter sig ner och fortsätter grubbla på gåtan som kanske inte har något svar.

Jag vill ha hjälp från högre makter, för bara högre makter kan hjälpa mig. Jag faller ner på knä, under bar himmel; och jag riktar blicken mot stjärnorna. Och jag blinkar mot dem för jag vill komma i kontakt med dem. Jag ropar, “här är jag”. Men de fortsätter att låtsas som om de inte ser mig. Så jag slutar att vädja, slutar att ropa och beger mig in i igen, in till mitt sovrum. Och så sitter jag där och tänker, att jag måste vänja mig vid hur det är att vara hjälplös. Att vara ensam. Att det inte finns någon som kan hjälpa en med sånt.