Det är något med blicken; den skelar inte men går isär. Som om den är fäst på något som håller på att klyvas mitt itu. Det är en spegel här och i den ryms hela stjärnhimmeln; några vaga stjärnor där, vars ljus endast duger till att belysa nattmörkret. Som när man riktar ficklampan mot natthimmelen, den lyser på mörkret utan att lysa upp det. Och om det inte vore för att blickarna irrat vilse innan de hunnit fram, så hade man kunnat fästa blickarna på dem. Jag andas imma på spegelglaset som blir till dimma framför stjärnhimmeln, därför att nattmörkret bländar så. Jag väser viskningar som sprider sig i tystnaden likt ringar över vattenytan, att kanske finns jag inte. Och först då blir blicken hel. Som om jag insåg då att se det så; natthimmelns mörker som stjärnor som inte vaknat än. Jag fäster blicken på dem och låter de vägleda mig genom natten.