Måndag || 3020


Hur ynklig jag är, så fruktansvärt ynklig, som sitter här och skriver. Inte bara är jag ynklig, jag är fruktansvärt ynklig. Helst hade jag velat be om ursäkt, be om ursäkt för min ynklighet. Be om ursäkt för all dynga jag sprider. Be om ursäkt för att jag en natt råkade få för mig att skrivandet kanske var nåt för mig. Och för att jag alla de efterföljande dagarna inte har fått för mig, att det inte är det. Och jag hade bett om ursäkt om jag kunnat, men jag kan inte för det finns ingen här att be om ursäkt till. Det finns bara jag. Och jag kan inte be mig själv om ursäkt, för det hade sett ut det. Men det är heller inte så, att jag bara kan sluta skriva. Hade jag kunnat sluta skriva så hade jag slutat skriva för längesen. Istället, jag är fast här. Jag har blivit bortforslad till en annan värld; befruktad och född till liv. Skrivandets värld. Jag sitter fast i en spindelväv. Mitt fel var att jag fastnade. Och varje gång jag försöker slå mig fri den, så nästlas jag in än mer. Till exempel, jag skriver om hur ynklig jag är. Sen läser jag igenom anteckningen och finner den ynklig, varför jag skriver ännu en för att överträffa den förra. Och så fortsätter det.


Tisdag || 3021

Andra människor skriver ner vad de tänker på, jag skriver ner vad jag inte tänker på, så att när jag i efterhand läser vad jag skrivit jag får en väldigt stark, innerlig känsla av att det inte är jag som har skrivit det.
Och om andra skriver dagböcker för att konservera sina minnen, så att ifall de skulle drabbas av en minnesförlust de kunnat läsa i sina dagböcker och återskapa vad som gått förlorat; jag skriver för att lägga saker bakom mig. För att förtränga att jag varit med om någonting, eller ingenting överhuvudtaget. För att ta mig fram i den djungel och i det kuperade landskap som breder ut sig på insidan av hjärnbalkarna. Så att om jag hade tappat minnet någon gång, jag kan läsa i mina dagböcker och vara på det klara med att ingenting har gått förlorat. Snarare tvärtom.
Plöj den, plöj regnskogen! Men miljön då, alla tusentals skalbaggar och fjärilar och tusenfotingar som kanske endast finns där? Plöj dem med! Forsla, forcera, framåt. De är ändå ingenting att ha. Skövla skogen. Framåt, marsch! Låt mina tankar bli pappersmassa till tidningsförlagen. Låt det bli toapapper som man kan torka sig i röven med. Eller möbler, ståtliga mahognymöbler som man ställer fram när det vankas finbesök. Eller skröpliga plywoodbord och pallar av gran, som man kan ställa fram när det vankas fulbesök! Låt mig bli någonting som man kan ha nytta utav. Jag är så trött på att bara sitta här, och vara onyttig. Till ingen nytta. Onyttbar. Onjutbar. Onjutlig. Och miljöaktivister, låt bli att predika för mig om växthuseffekt och ozonlager! Några skövlade regnskogar här och där har ingen dött utav.


Onsdag || 3022

Och orden, som jag sitter här i en aldrig sinande skrivkramp: jag sitter här och skriker, jag skriker så högt att jag hickar till, “varför är ni inte här, med mig?”. Och efter det, mer uppgivet, flåsande fram, “varför är ni inte här med mig, varför har ni övergivit mig, vad har jag gjort för att förtjäna det här?”.


Torsdag || 3023

Om jag var här, om jag var här; det är blod över allt. Allt det vita, alla tomma rader, blanka utrymmen, marginaler; blod, det är blod. Knäckta knäskålar, utpetade ögon, köttslamsor. Ett krig jag bedriver. Med pennan; jag skriver! Ord, som minnesmärken för orden som aldrig skrevs ner. Alla ord som aldrig någonsin kommer att skrivas ner, inte ens i framtiden. Det här är en minnesstund för dom. Så tysta nu, så tysta då; knip! Jag kan inte, kan inte vara tyst för jag andas ju; tunga andetag som bolmar fram, som brummar. Jag andas ju. Och det var så det började; med ett krig, inte ens på allvar. Som man krigade med tennsoldater när man var ett barn. Ett sånt krig. Ett krig jag krigade halvt på skoj, och därför att jag inte hade någonting bättre för mig. Jag stod med handen förstrött fixerad över höften, rökande en cigarett och leende mitt barnsligt pojkaktiga leende och tänkte att kriget inte var så allvarligt ändå. Jag tänkte, låt det hålla på ett tag och sen mojnar det ut. Lagom till sommaren, då blir det lugn och ro. Men då, just som kriget led mot sitt slut, just som jag skulle avsluta det, just som jag skulle dra mig tillbaka, retirera, sminka bort krigsmålningarna från mitt ansikte och med brölande brusig stämma skråla en fredssång, hände det. Vad som hände var att, det stupade en soldat. En soldat stupade i strid. Och jag tänkte väl att, till en början tänkte jag väl som så att det var synd, beklagansvärt, “inte bra“. Jag tänkte att det var typiskt att det skulle sluta som så att en soldat stupade precis innan den blev kallad hem igen. Och sen tänkte jag inte mer, jag bara skrek, av ren betagenhet, och av skär förtvivlan, “nej, nej, det får inte vara sant”. Jag skrek till mina soldater så att de hoppade till, “bärga hem den stupade soldatens kropp!”. Jag kunde inte tänka alls, jag bara skrek. Jag skrek så att jag inte fick luft. Och sen, när jag satt mig ner och sansat mig en aning, då började jag tänka igen. Jag tänkte på den stupade soldatens kropp som en slags pokal, en trofé: och gravsättningen av dess lik som en storslagen händelse. “Det ska bli en storslagen begravningen”, tänkte jag för mig själv och började planera för begravningen. Jag tänkte ut vilka psalmer som skulle spelas i kyrkan, hur kistan skulle se ut och vad som skulle stå på gravstenen. Det skulle stå på den, bestämde jag mig för: “Död förvisso, men ändå odödlig”. Jag blev så upprymd av dessa planer att jag reste mig upp igen, och började skrika på nytt. Jag kunde inte vänta mer, jag ville ha hem kroppen. Jag beordrade min armé, “ut i strid, för bövelen!”. De svarade, “men vi strider ju!“. Jag ropade tillbaka, “strid mera, hårdare, bättre”. Jag gav dem spikklubbor och rörbomber. Jag proppade på dem allt jag hade. Jag schasade ut dem som man schasar kossorna ut ur ladugården kyliga höstmornar när frosten fortfarande ligger kvar över gräset och solen har försovit sig. Jag sa till dom, att “för allt som krävs och oavsett vad, bärga den stupade soldatens kropp hem”. Och de stred, sannerligen. Med andra ord, kriget fortsatte. Och som kriget fortsatte så stupade än fler, så att jag tvingades anbefalla än fler att ge sig ut i strid. Och så har det hållit på sedan dess.


Fredag || 3024

Dimmigt väder. Regndroppar som inte regnar ner, som ligger i luften och skramlar. Som dinglar sidleds. Skramlande. Regndroppar dröjande sig kvar i luften, utan brådska. Morgontrötta fastän solen redan hunnit långt över himlavalvet. Sömndruckna. Bakfulla. Kanske var det fest igår, regndroppsfest i regnmolnen. Och kanske gick det vilt till. Kanske stojades det och kanske dansades det på borden. Kanske skrålades det och skålades.
Och nu ligger de där; alla de sömndruckna regndropparna, i luften och skramlar. Och dinglar sidleds. Och skymmer sikten. Det är dom som gör så att jag till exempel inte kan se mina händer, även som jag vet att jag håller dem framför mig. Jag kan inte se mina fötter heller. Jag kan inte se min nästipp. Jag kan inte ens se mina ögonfransar.
Det luktar krig. Det var i ett sånt här väder som Gustav II Adolf dog, i Lützen. Gustav II Adolf dog i dimman i Lützen och jag kan inte komma ifrån tanken på att det måste ha sett ut precis så här, den där morgonen i Lützen när ingen såg någonting; och Gustav II Adolf red vilse. Gustav II Adolf red vilse i dimman i Lützen och hamnade bland fiendes soldater. Jag tänker att jag inte får irra vilse. Jag tänker att jag inte får irra vilse nu, för då kanske någon dödar mig.


Fredag || 3025

Och ibland undrar någon vad jag gillar att göra. Någon kanske lutar sig emot mig, eller vänder sig plötsligt om mot mig i en lång och svepande rörelse, tittar på mig, utbrister “förresten”, och sen “det var inte igår”. Jag, överraskad och oförberedd, muttrande tillbaka att “det var det sannerligen inte“. Och sen, efter några utdragna andetag av tystnad, ett “på tal om, vad fördriver du tiden med?”. Eller, “vad gör du nuförtiden?”. Och jag svarar inte som det är, för jag vill inte bli misstagen för att vara märkvärdig. Så jag svarar, “inget speciellt”. Om jag bara hade kunnat stå ut med att uppfattas som märkvärdig så hade jag svarat att jag fördriver tiden med att fördriva tid, med att hålla den i rullning och att rulla med, att klänga mig fast vid den och att inte släppa taget. Att varje sekund av livet är en kamp, ett ständigt och oförtrutet slitande för att överleva. Att jag är på en överlevnadskurs, utelämnad till mig själv. Att jag sitter inspärrad på ett rum, utan mat att äta eller dricka att släcka törsten med. Att det enda jag har att överleva på är mina egna kroppsvätskor, att dricka, och min egen avföring, att äta. Och sen, utbrista på ett högfärdigt vis, att det är märkligt ändå, “till och med rätt så häpnadsväckande“, att jag har överlevt så här länge, “att jag kan stå här, stå upp och tala med dig om det“. Och att jag finner det outhärdligt på samma gång som lidelsefullt. Som brandmän på samma gång älskar och hatar när det brinner; att stå med en vattenslang över axeln och brottas mot lågorna. Att känna sig som en brandman. Eller som en ambulansman på samma gång älskar och hatar att dra loss lemlästade människor från bilvrak. Att känna sig som en ambulansman. Betydelsen av att ha något att känna sig som, den ska inte underskattas. Att jag, instängd på mitt rum, känner mig som mig själv. Att jag känner mig som en sån som känner sig som sig själv, därför att den ingenting annat har att känna sig som. Att i alla fall känna sig som sig själv.


Lördag || 3026

Jag sitter här och skriver om rymden, och om sånt jag inte vet. Och det slår mig då och då, att här sitter jag och att om någon hade sett mig sitta här och skriva då att den tyckt att det såg ut som att jag trodde att jag visste vad jag höll på med. Att jag trodde mig hålla på med något viktigt. Att jag inte ville bli störd. Att jag tog mig själv på stort allvar. Som om jag hade någonting på gång, någonting stort, någonting livsavgörande. Och varje gång det slår mig att jag skulle bli misstagen för att veta vad jag håller på med, så känner jag mig falsk. Jag känner det som att jag sitter här och låtsas, som att jag sitter här och intar poser. Så jag anstränger mig för att framstå som att jag inte vet, som att jag inte har någon aning om vad jag gör här. Jag poserar för att förtydliga för eventuella betraktare att jag inte poserar. Och för mig själv, jag gör mig till för att markera att jag är på riktigt.
Rymden? Att skriva om rymden, vilket hyckleri! Jag är en hycklare. Rymden är definitionen på allt vi inte kan ha någon aning om; och allt vi därför inte borde skriva om. Vi borde inte skriva om sånt vi inte har någon aning om. Då kan folk läsa det och få för sig, att vi har rätt. Och skapa en religion av det. De kan skapa en religion av mig, sittande här; poserande för att inte posera. Om Gud skapade världen så skapade Gud även rymden och han skapade rymden för att upplysa människan, att det finns saker som vi inte kan ha någon aning om. Saker om vilka vi ingenting kan veta. Saker vi inte kan förstå oss på. Gud skapade rymden för att människan skulle förstå att hon inte kunde förstå allt. Och Gud gjorde rymden stor, så oändligt mycket större än jorden för att poängtera att det är oändligt mycket som vi inte förstår oss på. Och Gud målade rymden i svart. Gud målade rymden svart som nattmörkret för att upplysa oss om att det inte är någon idé att försöka undersöka den. Det är bara ett slöseri med tid. Jag skriver om rymden, därför att jag inte förstår mig på den. Jag skriver om rymden för att upplysa de som kanske fått för sig att de ska skapa en religion av mig, sittande här; att jag inte är Gud. Jag är inte allsmäktig på något sätt, det finns ingen anledning att skapa en religion av mig. Det är bara ett slöseri med tid.


Söndag || 3027

Och jag kan skriva om allt. Jag behöver bara vifta lite på armen.


Tisdag || 3028

Tisdag, ingenting att dela med mig av, förutom måhända, en känsla av upprymdhet. En tacksamhet, över förmånen att beskåda ett livs levande och livsfarligt aktivt svart hål. Att läsa, bland alla ord och mellan alla rader jag skrivit ner, berättelsen om hur jag förvandlas från en stjärna för stor och för bedårande vacker för att stå emot tyngden från sin egen gravitation, till att falla ihop och förvrängas till ett svart hål. Sådana svarta hål man läser om i vetenskapsmagasin ibland, och tänker efter att ha läst ett tag: bäst att passa på att leva lite innan det svarta hålet dränker hela universum med sitt mörker.
Ett sådant svart hål, det är jag. Jag begraver allt ljus som skiner på mig, jag sväljer varenda ljusglimt med min tungsinthet. Jag sväljer de som blåvalen sväljer sitt plankton, utan att tugga först.


Onsdag || 3029

På bordet står det en jordglob. Ibland när jag får lust till det, eller snarare; då det rinner över och jag inte kan behärska mig, inte kan hejda mig, då greppar jag tag om den med ett stadigt grepp, som en rutinerad och till åldern stigen fiskare greppar tag om en ungdomligt sprattlande fisk för att den inte ska sprattla ner i vattnet igen. Och sen svingar jag den runt mig, jag svingar jordgloben med raka armar och svajande överkropp, runt mig. Jag låtsas att jag är solen och att alla människor på jorden behöver mig. Och jag jollrar, uppbrusat, berusat; “har inte sett på maken, har inte sett på maken, det måste ha gått grus i maskineriet!”. Och jag tindrar med ögonen, och jag blinkar och jag låtsas att mina ögonfransar är solstrålar och jag låtsas att människorna dansar där nere, dansar till mina dansande ögonfransar. Och jag låtsas att de är mig tacksamma, att de firar i min ära, har ceremonier och offrar offergåvor, att de offrar får och fåglar för min skull, att de äter gott och skålar, att de höjer glasen mot mig och jublande, euforiskt applåderar, för så mycket solsken har de inte sett på tusen år.


Torsdag || 3030

Och jag bläddrar igenom det jag skrivit, med fingrarna fingrande över bladen liksom jag vandrade runt i en öde och folktom stad. En stad som har stannat i tiden, hakat upp sig mitt i ett andetag och fryst till is. En sådan stad man kommer till ibland och som man vid första anblicken av, första beröringen vid; tänker för sig själv att den är belägrad. En livlös stad. En död stad.
Medan jag vandrar de öde och folktomma gatorna fram känner jag mig iakttagen. Jag känner på mig att folk iakttar mig. Jag känner på mig att stadens folk iakttar mig, förslaget hopkurade bakom gardinerna, gömmande sina anleten bakom de uttorkade, grådaskiga och likbleka krukväxterna på fönsterkarmarna. Försiktigt smygtittande fram så fort jag vänder blicken bort. Denna känsla av att vara iakttagen framträder så tydlig att jag tycker mig se deras blickar i ögonvrån. Jag ser hur de skräckslagna tittar på mig och jag hör hur de viskar till varandra, “göm er, göm er så fort ni kan och så väl ni kan och håll er stilla som möss, för där går han, där går belägraren”.
När jag vandrat de öde och folktomma gatorna fram kommer jag till ett torg, det torg som alla stadens gator leder till; ett öde och folktomt torg. Jag ställer mig vid statyn som står placerad mitt på torget och inser först när jag väl ställt mig där, till min förvåning, att den föreställer mig. Att det är en staty av mig. Och generas av det faktum, att där står jag framför en staty som föreställer mig, men som först och främst; är så mycket större än vad jag är. Som att jag inte kan leva upp till den. Som att stadens folk måste ha trott att jag var större än vad jag är, och att de nu kommer att bli besvikna. Kanske hånfulla. Kanske upproriska. Kanske kommer de säga till varandra, “äsch, han är ju liten och ynklig, kom så ger vi honom en smäll på käften, kom så daskar vi honom i röven, kom så gör vi revolution”. Så jag gömmer mig bakom den, för jag vill inte synas. Jag vill inte att stadens folk ska se hur liten och ynklig jag är. Men ingenting händer och efter att ha gömt mig bakom den, inkrupen liksom under den, tänker jag att där kan jag inte sitta, så stiger jag fram igen.
Jag ställer mig framför den. Jag tittar på den, tittar på den noga och väl, tittar den i ögonen och börjar instinktivt att rätta till min frisyr. Jag står där och rättar noga och väl till min frisyr och medan jag står där och gör så, får jag syn på skylten som sitter fastskruvad under den. På vilken det står; mitt namn, mitt födelsedatum och dagens datum. Ingenting mer. Jag förbryllas, men sedan inser jag och till följd av denna insikt fattar jag tag om statyn, greppar händerna runt dess axlar och ruskar liksom jag försöker ruska liv i den och ropar förtvivlat för mig själv liksom jag försöker få kontakt med den; “du får inte dö, inte idag och framför allt inte här!”.


Fredag || 3031

Och jag tänker att jag borde skriva någonting rejält, att jag inte bara borde sitta här och tälja trägubbar och träbokstäver som blir till träord som blir till trämeningar, utan att jag borde konstruera ihop, ett större sammanhang: snickra ihop meningarna med varandra så att de betyder någonting, så att de blir stora, stora nog att stå för sig själva, självständiga, självstående. Och så att folk kan komma dit och titta på vad jag snickrat ihop och säga att det är fint. Nu täljer jag träbitar som ligger huller om buller och som är så små att ingen får syn på dem.
Och när jag tittar på dem så tycker jag synd om dem som är så små och så obetydliga och så formlösa att de inte ens på långa vägar kan stå på egen hand. Jag tycker synd om dem när de ligger där och ser så hopplöst hopplösa ut. Men samtidigt så älskar jag dem. Jag älskar dem som man bara kan älska någon som är helt och hållet beroende utav en. Jag älskar dem och kärleken jag hyser hindrar mig från att någonsin vilja snickra ihop dem till självstående, egenhändigt stående objekt.
Och ni säger, att det man älskar vill man väl. Men förringa inte det faktum att kärleken också har ett finger med i spelet, och att det kan vara nog så kärleksfullt att älska på ett sådant sätt; att det man älskar vill man fortsätta älska. För jag vet att om de hade lärt sig, om jag hade lärt dem, att klara sig på egen hand så hade jag inte längre älskat dem på samma sätt som jag idag gör. För jag älskar dem därför att de behöver mig.
Kärleken, sådan den uppenbarar sig i detta nu, hade dött. Och den lilla kärlek som funnits kvar hade kvävts av otillfredsställelsen som minnena skänkt mig; att kärleken sådan den i sådant fall hade uppenbarat sig inte är jämförelsevis mig så skön som kärleken sådan den uppenbarade sig i detta nu. Det vill säga, jag hade inte längre älskat dem utan tänkt tillbaka på hur jag en gång älskade dem, och på så sätt måhända börjat att förakta dem. Jag hade börjat förakta dem så som man föraktar något som en gång i tiden var oemotståndligt älskvärt men som inte längre är det.


Lördag || 3032

Om så bara det funnits ord som rymde så mycket smärta som jag bär på, så mycket ilska och frustration; då hade jag, lugnt och behärskat, kunnat smeka dem fram, smeka på dem med fingerspetsarna, smeka dem varma och med en mjuk och vämjelig hand lagt dem till rätta. Och jag hade låtit dem soltorkas i solen och jag hade droppat olivolja på dem och strött pärlsocker på dem, så att de såg lena och glansiga ut. Jag hade droppat honung och marmelad över dem. Men som det nu är; några sådana ord finns inte. Det finns inga såna ord varför jag måste kavla ut dem, de ord som finns att tillgå, med handflatorna och väl utkavlade; slåss, slå orden med knogarna, slå sönder dem, så att min smärta, min ilska och min frustration, och därmed även mitt jag, formas och reflekteras i de bucklor och i de kratrar som mina knogar lämnar efter sig.


Söndag || 3033

Samma relation som vetenskapsmannen har till sin vetenskap har jag till orden jag skrivit ner; men i världen jag undersöker, världen jag med skrivandet skalat fram och gröpt ur, finns inga sanningar och inga osanningar. Det finns bara saker som smärtar mycket och saker som smärtar lite mindre. Så jag tar sakerna som smärtar lite mer och plockar ut dem, putsar av dem, likt vetenskapsmännen putsar av sina sanningar. Och sen monterar jag ihop dem, till en konstruktion, en spegel i vilken jag ska kunna reflektera mig själv. Och sen pekar jag med hela armen mot spegeln och jag ber folk ställa sig där och jag säger, “personen ni ser i spegelbilden är jag, och det är sant”.


Måndag || 3034

När jag blir så här arg, så arg så att jag inte kan stå rakt, inte kontrollera mina rörelser utan skakar och svettas och försöker på samma gång att få utlopp för all min ilska och hålla den inom mig, för att inte explodera; för att inte explodera så att ögonen trillar ur och mina fingrar spretar åt olika håll. När jag så här arg som jag är nu, jag skulle vilja sticka en kniv genom mitt bröst och vrida om, jag skulle vilja känna smaken av blod i min mun, jag skulle vilja resa mig upp och skandera: att det är över nu, ridån fördragen och skådespelarna ligger hemma och super sig medvetslösa, så medvetslösa att fingrarna spretar åt olika håll och de inte längre kan stå rakt. Och om någon bara var här att lyssna till mig, jag hade informerat denna någon om att jag härmed avser att aldrig tala igen. “För jag är trött på att tala“. Och om någon bara varit här att se mig, jag hade informerat denna någon om att jag härmed avser att inte vara synlig något mer. “För jag är trött på att bli uttittad“. Men det är ingen här som lyssnar och det är ingen här som ser, ingen som tittar på mig, och det gör mig så arg.


Tisdag || 3035

Skriver, för att slippa tänka. Jag försöker undvika att tänka för att inte riskera att råka reflektera över det faktum att jag skriver, att jag skriver utan att tänka mig för. Och att detta kan vara farligt. Att jag kan skriva idag, någonting som jag imorgon kommer att ångra. Och om jag imorgon kommer att ångra mig, imorgon ångra det jag skrivit och sudda ut det, riva ut bladet ur anteckningsblocket och slänga det på tippen, så kan jag morgondagen därpå ångra att jag ångrade mig. Och så kan det komma att hålla på, en ond spiral som jag aldrig kommer att kunna ta mig levande ifrån.


Onsdag || 3036

Invändningar mot gravitationslagen och eventuella motbevis: hur många äppelträd har jag suttit under utan att få ett äpple i huvudet? Många.
Jag har för vana, eller ovana, att sätta mig under äppelträd. Och väl sittande där blir jag sittande kvar. Jag blir sittande kvar därför att jag väntar på ett äpple att falla i mitt huvud. Men trots att jag har suttit där, under äppelträd dag ut och dag in och ibland även nätter igenom, har det aldrig hänt, att ett äpple har fallit i mitt huvud. Inte en endaste gång.
Så jag reser mig upp, jag reser mig upp och börjar vandra. Jag vandrar runt på stadens gator och torg för jag vill i kontakt med människor och jag vill fråga dem, om det någonsin hänt dem att ett äpple har trillat i deras huvuden. Och jag frågar människor jag möter om någonsin ett äpple har fallit i deras huvud. Dom svarar mig, allesammans; “nej, det har det inte“. Och jag svarar dem, att det har aldrig hänt mig heller att ett äpple har fallit i mitt huvud. Och dem säger, “okej”.
Och jag tänker, att det är fog nog; för mig att vederlägga gravitationslagen. Och när jag säger till folk, att jag tror att det måste vara något fel med gravitationslagen och att jag står i färd med att falsifiera den, då tittar de på mig som om jag vore något slags dumhuvud och sedan frågar de mig fortsättningsvis vad jag håller på med. De undrar hur jag kommit fram till att så möjligen kan vara fallet. Och jag svarar dem, att inget äpple har fallit i mitt huvud heller i någon annan som jag träffats huvud. Och de talar om för mig, att ett äpple visst har träffat i Isaac Newtons huvud en gång när han satt i sin trädgård och att det räcker så. Att “det räcker så”. Jag undrar, självfallet, vad de menar med det, att “det räcker så”.
De säger att de menar att gravitationslagen är sann. Och jag frågar, har ni någonsin hört Isaac Newton säga att ett äpple har fallit i hans huvud? Och de svarar, att nej det har dom inte hört. De slår sig för pannorna och säger, “men för guds skull, han levde ju för flera århundraden sen“. Men de har läst det, för att han har sagt det i skriftform. Och jag finner det beklagligt, beklämmande och aningen besvärande att vissa människor tar man på sådant allvar att det räcker för dem att skriva någonting högst osannolikt, som att ett äpple fallit i deras huvud, och så tror man på dem. Man ifrågasätter det inte ens. Emedan andra kan sitta här och skriva högst sannolika utläggningar om sig själva och ingen anser det vara mödan värd att ens läsa det.
Och för varje äpple som inte fallit i mitt huvud, och det är en hel del kan jag tala om för er, har en snilleblixt formats i mitt huvud; en snilleblixt lika stor som Isaac Newton men pekande åt motsatt håll. Nämligen, jag har kommit på eller tyckt mig komma fram till, att gravitationslagen inte stämmer. Att den är ett påhitt och att det besynnerligt att ingen annan har insett det, än.
Och när jag väl kommit fram till det så trillar bevisen ner framför mig, framträdande så uppenbart att jag inte kan undgå att identifiera dem som sanna. För hur hade det annars kommit sig, att inga människor, inte ens de minsta av de minsta, dras till mig som är så stor så stor?


Torsdag || 3037

Det är min sjukdom, eller symptomen på denna sjukdom. Jag skriver inte för att jag vill, men därför att jag vill sluta skriva. Bland alla nedskrivna ord, kladdiga anteckningar, skrynkliga ark, någonstans där, hitta någonting som kan få mig att sluta skriva. Någonting som får mig att stoppa. Någonting motbjudande, skrämmande, fasansfullt. Någonting som får mig att vakna upp och börja leva som en vanlig människa. Skrivandet är sökandet efter detta något. Det jag skriver, därför; min sjukdomsjournal.


Fredag || 3038

Och jag stod där, vid havet, jag stod vid havet med en åra i min hand. Jag stod på Pamplonas strand med en åra i min hand och jag gormade och bar mig åt. Och folket, de som stått bredvid, vid sidan om, och som nu alla hade vänt sig om mot mig där jag stod och gormade och bar mig åt, frågade mig; “vad ska du göra med åran i din hand?”. De uppmanade mig att lägga den ner. De tyckte att jag såg alldeles för hotfull ut. Någon förklarade, bryskt, “för det finns småbarn här och tänk om du råkar vifta till ett småbarn i skallen med den”. Och jag pekade mot den, denna någon, som talat så manhaftigt till mig, som om jag fått ett infall, eller som om jag fått för mig att jag höll en armborste i min hand och att jag siktade för att träffa denna någon, detta ärkesvin, mellan ögonen och åran var min pil och med den andra handen spände jag bågen. Jag pekade och sen slutade jag peka, helt tvärt, lika tvärt som jag börjat. Och istället, vickade lätt på huvudet och med åran som en käpp som jag ledigt och obekymrat lutade mig emot, i en gest som om jag inte brydde mig om vad han sagt eller som om jag funnit det skrattretande, varpå jag ironiskt rynkade på ögonbrynen och sade, “ja du, då händer det väl som så att den stackars småttingen flyger all fanders väg”.
Och sen höjde jag åran mot skyn, som en revolutionär höjer sitt gevär och började skandera, förkunnande, “med åran ska jag simma jorden runt, med åran ska jag simma jorden runt, korsa de sju haven, engelska kanalen fram ända upp till Svalbard, där ingenjör Andrées luftfärd fick ett tragiskt slut”.
Folket, de som stod bredvid mig, vända mot mig, avbröt mig väl inte direkt, men såg överlag förstrött förbryllade ut. De stod där och stampade med fötterna och kliade sig över ögonbrynen och lade armarna i kors och en av dem, en liten skitunge till ungkarl, försökte framställa sig själv som förståndig när han drog fingrarna genom sin skäggstubb till skägg och sade, “men man simmar väl inte med en åra, med en åra ror man ju”.
Jag sade till honom, i raka ordalag, att det hade han alldeles rätt i, “men har du inte funderat över hur det skulle vara för mig om jag mitt på havet såg en eka guppa förbi och om jag sedan hoppade i den och tänkte att jag med den skulle färdas hela vägen fram, bara för att väl i den upptäcka att den ingen åra hade varför jag skulle tvingas överge den, har du inte funderat över hur det hade känts? Inte så vidare lyckat, va?”. Och han blev tyst. Han sade alls inget mer. Han bara stod där och stirrade rakt fram som om jag hade sagt någonting till honom som han inte tänkt på förut. Som om jag hade frälst honom.


Lördag || 3039

Och jag ska vandra till skogen, en dag. Jag ska vandra rakt in i skogen och jag ska aldrig mer komma tillbaka. Med min käpp som en trofé och med segerlystna steg ska jag vandra bort från samhället och jag ska jag låta grenarna omfamna mig, fåglarna kvittra mitt namn och granarnas kottar prassla en välkomstsång. Och jag ska sätta mig ner, på en stubbe eller så, luta mig mot en trädstam och känna att jag överlevt. Och jag ska tala om för skogens alla djur, hur tur de har som aldrig tvingats befatta sig med människorna i städerna; med politik, hets och stress.