Yttre stimulans, en värld där ute: som läcker in
genom det stängda fönstret, som får
persiennernas blad att fladdra ilsket, ilskna;
morrande, stånkande, sammanbitna men
ståtliga, förnäma; och gardinerna flaxande
likt väderkvarnas armar dagar när
vinden smeker ängarna med sina öppna
famnar, med sina kuvade
händer, släpar sig över vidderna, knatar
upp för kullarna och får löven att
prassla i dikeskanterna. Och världen
svämmar inte över men den kittlar
mig, den lämnar mig inte i
fred. Inre obalans av yttre
stimulans, och färger som beblandar sig
med tystnaden; haranger av ord försjunkna
i ett hörn, med sina huvuden på
sned och nävarna knutna av
obehag, punkter, kommatecken regnande
från himmelen, grammatiska oegentligheter och
stormväder, snöyra, yrsel och när
solen tittar fram så ser kisar
den, ögonskugga i neon; regnbågar
sicksackande sig fram, med armbågarna
vassa som rakblad - mordlystna, hetska;
mumlande med dystra tonfall, från
tankar till tankar som aldrig flyter
samman likt två hav som möts, blir
inte ett utan slår varandra med
vågorna och drunknar i vitt skum till gurgel-
sång, nersjunkna, lämnande
efter sig plask och pladder och plats som
nya vågor fyller genom att fortsätta
slagsmålet - och världen läcker in genom
det stängda fönstret, droppar till en
pöl på golvet och om jag hade haft ett
barnsligt sinne så hade jag hoppat i den
så att det skvätte men istället
minnen, och världen: stirrande blickar. Ord
som upprepar sig, meningar som går
av: fläckiga av punkter, och kommatecken
i vägen, ur väg: här kommer jag! Ett moln i
byxor, en trasig vas med vissna i och
drömmar som skymmer sikten, som slingrar
så som klängväxters stjälkar kring
spjällsängars spällror, upp, upp mot
takarnas bjälkar, och ut, ut genom skorstenen
till stjärnorna på stjärnhimmeln och kossornas
bjällror: tystnad. Skvalpande fram,
tystnaden; och världen är en stuga
av murkna brädor, mellan gliporna kilar
verkligheten in: och belyser mörkret; späder
ut den till en dunkelhet så som sömnen
när den beblandar sig med vakenhet och skrynkliga
lakan, och täcket knastrar över knäckebrödssmulor som
blivit kvar efter ett nattligt mellanmål utan
sans, utan balans, utan vett, utan
etikett; och täcket knastrar över hudavlagringar
och hårstrån som inte hade någon annanstans
att ta vägen och täcket knastrar över kvalster och
för varje knaster fattar en dröm eld och brinner
upp, ner, ner; drömmars eld är eldars
drömmar - blixtar, dunder, nyårsfyrverkerier
smällkarameller; natt. Flyttfåglars sång,
flyktfåglars; gång, haltande fram, traskande i
sidled, plaskande med vingarna i sin egen
avföring, skvalp, skvalp, värpande
äggen upp och ner. Flyttfåglarna sjunger om
Afrika. Flyktfåglarna sjunger inte alls, de
nynnar; Marseljäsen! Och i lågorna från
drömmarnas eld tänder jag fredspipor och
smuggelcigaretter, röker dem på samma
gång, andas in för att blåsa
ut röken till rökpelare föreställande svampmoln;
Hiroshima, Nagasaki. Och jag. Sittande, halvliggande,
vrängd, förvrängd, i skottlinjen mellan vattenkanoner
och sömn, brandbomder och dröm; ansiktsdrag,
streck, spegelbilder och klädveck; har inga
rynkor än men innanför pannbenet är jag skrynklig
som ett russin; världskartor hängande på tork
på väggen som sagor utan lyckliga slut, är jag
olycklig här: men vart skulle jag annars ta
vägen. Om jag greppar tag om kinderna, spänner
läpparna, och vränger ögonlocken ut och in;
då kan tänja ut ansiktsdragen till streck långa
nog att göra streckgubbar utav. Som dansar, inte
därför att de har en fallenhet för det utan
därför att de annars skulle falla. De kan
inte stå rakt, har aldrig lärt sig
det; skåpsluckor, stänger, öppnar. Öppnar och
stänger; öppningar, stängningar blir till
musik som nästan inte hörs. Ackompanjerande
tystnaden. Som man stänger slussar i kanaler:
jag stänger skåpsluckor i köket. Jag
kontrollerar världen genom att dirigera
tystnaden. En oktav, en konklav; och om
världen inte är platt så är den oval! Beirut?
Damaskus? Peking och Shanghai! För om ljudet är
en sträng så är även tystnaden det, hänger jag
upp streckgubbarna på den; inte för att de
ska synas och bli sedda utan för att synliggöra
tystnaden - Casablanca, Cordoba och
Mexico City, vill jag krama världen
egentligen, vill jag krama världen så som barn
kramar kramdjur. Men jag är så rädd för den
ska krama mig tillbaka, så som vilda djur
kramar barn.