1 november, 2012

Mitt vredgade ansikte, och det tumult som råder inombords. Mina sargade blickar, likt brända, alltjämt brinnande människorna som hutlösa kastar sig ut ur ett eldhärjat hus; eller blir kastade ut. Hudlösa, fräsande fläsk. Som inte kan gå längre, inte ens krypa. Stela som stearinljus, och orörliga. Sönderbrända som sot; hivas ut ur fönstren, hamnar i hög på marken och blir liggande där. Förkolnade men inte döda. Stearinljus rör på sig som stearinet smälter, de böjs och sjunker ihop; brända alltjämt brinnande människor som krälande försöker ta sig därifrån, från högen de hamnat i. Krälande vart då? Till en pöl av vatten? Till gräsmattan i en fruktträdgård, att stryka sina brända alltjämt brinnande kroppar emot grässtrånas dagg. Och tugga i sig av den fallna frukten, krama ut saften ur en näve körsbär och slicka i sig utav den; slicka sig på fingrarna så att hela ansiktet blir kletigt av fruktsocker. Och låtsas att den förfärliga, förbannade branden, det brinnande huset och de brännmärken den lämnat efter sig, inte fanns och aldrig har funnits. Förtränga alltihop! Går inte, går inte att förtränga något så förfärligt: de krälande människorna tänker inte på några fruktträdgårdars gräsmattor eller på några pölar av vatten. De krälande människorna har endast en tanke i sina huvuden: bort! Bort härifrån! Åt alla håll, och om de så befann sig vid hela universums avgrund; bort över den! Åt alla håll, bort. Ett tillstånd av panik, och av förvirring. Förfasan förklädd till förvirring. Upprivenheten övergår till
uppgivenhet. Förstämningen, som om man kunde ta på den. De hysteriska
skriken smörjs in och lindas om och försluts av dödens lugn, till att tyna
bort och mynna ut i intigheten. Till att inte höras mer! Som ropen från
människorna på en sjunkande båt dör ut när båten sjunker till botten, skrik
drunknande i rymden! Skrik som inte får fäste utan strilar likt strålar rakt ut i rymden. Den gravlika tystnaden begraver allt som hörs. Den gravlika tystnaden lägger sitt skynke över människorna och förklarar att "det var det, det", att "allt är över". Som piloten när det blir turbulens beodrar passagerarna att spänna fast sina säkerhetsbälten, den gravlika tystnaden beordrar människorna att spänna loss sina, resa sig upp från sina säten, vandra ut på vingarna och sväva upp mot stjärnhimmeln likt nattfjärilar.

Imorgon köper jag mig en flaska vin, drar i mig den i ett enda långt smatter av klunkar och om det inte känns bättre efter det, om inte det ställer saker till rätta och om jag inte i berusningen återfår balanssinnet och minnet och tron på att livet inte uteslutande är bedrövligt, så hivar jag ut mig själv från från fönstret. Jag kastar mig ut! Och de förbipasserand som då kommer att strömma till nedslagningsplatsen, omringa min kropp, luta sig över den som vore jag en sevärdighet, sen luta sig tillbaka, för fulla halsar förskräckta, peka mot fönstret varifrån jag jag hivade mig själv ut, förundrande, förbryllat konstaterande: "det brann ju inte ens". Till dem, mot dem, utan förvarning resa överkroppen och fnysa, "det har ni ingen aning om". Och att därefter livlöst segna ihop, inbäddad som en febersjuk under varma täcken; under den gravlika tystnaden. Omtöcknad. Inlindad. Försluten. Och om det efter en flaska vin känns bättre så köper jag mig en till, och drar i mig även den. Och så får det hålla på, tills jag trillar omkull. Och som omkulltrillad, dra i mig ännu en; inte för att återfå balanssinnet men för att förlora minnet till att inte längre
komma ihåg att jag alls haft ett balanssinne och därför inte behöver sörja för det som gått mig förlorat.


2 november, 2012

Avgörande upptäckt, min bristande självinsikt beror inte på insiktslöhet. Det vill säga, hade jag bara varit någon annan hade jag haft självinsikt; hade jag varit vemsomhelst förutom den jag är så hade jag haft självinsikt. Men jag är jag. Och liksom man inte kan överskåda det oöverskådliga eller överblicka det oäverblickbara, finns mig ingen självinsikt att tillgå. Detta är i sig en insikt, självinsikten om att min självinsiktslöshet inte beror på insiktslöshet utan på själva "självet" i "mig själv". Frätande självmedvetenhet. Intrasslad, liksom den inavlade avkomman i ett släktträd, i en religiös uppenbarelse om mig själv. Eller snarare en religiös övertygelse: Gud har inte skapat mig utan jag har skapat Gud. Det är sant att Gud enligt kristendomen skapade människan till sin avbild. I den religion jag diktat upp har jag skapat Gud till min avbild. Men jag är inte religiöst troende, det vill säga jag är inte min egen religion trogen, därför att jag inte känner mig gudomlig eller överhuvudtaget hyser några höga tankar om mig själv. Tvärtom. Min skridande tilldragelse till religionen har sin upprinnelse i ett behov av att sätta fingret på, nysta upp och på så sätt komma underfund med den känsla som för kristna går under benämningen "gudsfruktan". Och som innebär en oro över sin egen otillräcklighet och rädslan över dess konsekvenser. Denna känsla, eller sinnesstämning har förföljt mig i många år utan att jag kunnat få bukt med den. Eftersom jag inte kunnat sätta fingret på den har jag inte kunnat ta itu med den. Jag har inte kommit underfund med den, som sagt, och det har fått mig att må dåligt. Jag har mått sämre över att inte förmå att ta itu med den än vad de skavsår som denna känsla, eller sinnesstämning, åsamkat mig i sig har fått mig att må. Men min fruktan, min gudsfruktan, är inte riktad uppåt eller utåt utan inåt, invärtes; det är inte en fruktan för det främmande utan för det bekanta. Det är en fruktan för att Gud, den Gud jag skapat till min avbild, är mig. Och som varande mig, för ofulländad och otillräcklig för att kunna betraktas som Gud. Om de kristna i sin gudsfruktan tvivlar på sin gudomlighet tvivlar jag i min gudsfruktan på Guds gudomlighet.


Gud, ge mig en uppenbarelse om att jag är jag!


Jag skapade en Gud som skapade mig utan att i gentjänst kräva att jag skulle tro på honom. Därför, jag tvivlar på honom. Men hur tvivla på honom utan att samtidigt betvivla min egen existens?


Att hålla intakt, tron på och övertygelsen om att det mänskliga hos varje människa inte är hennes styrkor utan uteslutande hennes svagheter, hennes skönhet detsamma som hennes skörhet och sårbarhet. Att därför inte klandra sig själv som människa för sina misslyckanden och tillkortakommanden utan skylla dem på att man är mänsklig. Och så som varande mänsklig och medveten om det, vara stolt över sig själv.


3 november, 2012

Jag pratar med mig själv, inte för att höra vad jag har att säga utan för att få det sagt; sakerna som inte förtjänar att bli lyssnade till. Ramsor, upprepningar, dravel. Att häva ur bottenslammet för att komma till det fasta, konkreta. Fastlandet. Att spy upp matrester för att nå fram till gallan. Att, som Wittgenstein pläderade, tiga om det outsägliga; men på ett muntligt vis, så att det hörs, så att det låter. Och lätena, att skildra dem.


Meningarna, orden, det jag ville få sagt, vill säga; inte fortskrider de framåt. Icke! De kommer på samma gång och drar åt olika håll, som när man kläcker ett ägg i stekpannan och det rinner ut mot kanterna. Och så att jag upprepar det jag redan har sagt som om jag inte hade sagt det förut och tiger om det jag inte har sagt som om jag redan hade sagt det. En tunga som spretar, som skelar, jonglerande med ord. Ding, dong.


4 november, 2012

Ensam hela helgen, isolerad, instängd; sittande vid ett fönster med utsikt över en järnvägsunderfart. Tittande ut. Stora tåg dundrande förbi, på väg någonstans. Och jag; här, där. Orörlig. Orörd, som det sista ljuset i en adventsljusstake som får stå och frysa när alla de andra ljusen brinner.


Att jag ofrivilligt, omedvetet har hypnotiserat mig själv att tro att jag är jag, när i själva verket jag är någon annan. Men hur vakna upp ur hypnosen? Denna dvala! Kanske genom att klamra mig fast i en dröm, hålla mig kvar i den när den försöker ruska mig ur och att från insidan bända den ut och in. Eller att med hjälp av fantasin skära ett hål i verkligheten, stort nog att kravla mig igenom. Plötsliga infall, att hålla fast vid dem och inte vifta bort dem som plötsliga infall. Att betrakta dem likt stänger, någonting fast och konkret i en i övrigt flyktig och tillfällig värld. En flyktig och tillfällig värld som jag missuppfattar som permanent därför att jag, på grund av ett plötsligt, ett flyktigt och tillfälligt, infall en gång började identifiera mig med. För att komma till självinsikt, för att nå någon reelevant insiktsfullhet överhuvudtaget krävs verklighetsfrånvändhet; insikten att verkligheten är något vi har fantiserat fram. Insikten, verkligheten kan inte ge mig det slutgiltiga, riktiga svaret på vem jag är. Insikten, svaret på vem jag är ryms inte i verkligheten. Självinsikten, jag tvivlar och i verkligheten ryms inget tvivl. Självinsikten, jag är verklig därför att jag existerar men jag är även overklig, bortom, utöver verklig, därför att jag tvivlar på min existens.


Insikten att när jag idag fick för mig, som jag blev stående handfallen, helt stilla och utan anledning, på en trottoar, att om jag hade kunnat avlägsna mig själv till att se mig utifrån, i ett utifrån-perspektiv, jag inte hade sett en människa stående på en trottoar utan en fladdermus hängande upp och ner från taket i en grotta, insikten efterpå att det inte nödvändigtvis behöver ha variet ett plötsligt infall av galenskap utan lika gärna kan ha varit en glimt, en blixt av verklighetsinsikt, självinsikt. Att den självinsikt som tycks mig verklighetstrogen kanske istället, och lika gärna, är en fladdermus plötsliga infall av galenskap, en fladdermus som tror sig vara människa. Jag.


I sina drömmar, när man drömmer, kan man inte drömma. På samma sätt betraktas drömmar i verkligheten som overkliga därför att verkligheten är en realiserad, aktualiserad, förverkligad dröm. Verkligheten är en bekräftelse på att drömmar är verkliga och för att vakna upp ur verkligheten och skaffa sig en verklighetstrogen uppfattning om den så krävs det att man inser den vara en dröm.


Som när man speglar sig själv i en pytteliten spegel och inte kan, vill men inte kan, förlika sig med spegelbilden, inte kan förstå, inte begripa, hur man kan känna sig så mycket större än vad den ger skenet av att man är. Verkligheten är den spegel vi reflekterar oss i och spegelbilderna är dem vi är, tror oss vara; jag tvivlar inte på att jag verkligen existerar men på att min existens är verklig.


Levande människor, förklädda skelett som rör på sig. Sminkade dödskallar. Livet är det skynke som man lägger över en död, nyligen avliden människa, täcker över så att förbipasserande ska förstå att det är en död människa som ligger där men samtidigt kunna inbilla sig att hon missförstått och att människan under skynket kanske bara sover. Livet är inbillningen att man inte alls är död, det levande är det inbillade. Missförståndet att missförståndet inte är ett missförstånd.


Jag motsäger mig själv så många gånger att jag i slutändan inte vågar beklaga mina motsägelser i rädsla för att de för vilka jag beklagar mig ska känna sig anklagade.


Att förverkliga drömmar handlar inte om att göra drömmar verkliga utan om att göra verkligheten drömlik.


5 november, 2012

Låt mig presentera mig själv; dunkel. Uppfylld av Gud men inte upprymd. Dåraktig men inte helgonförklarad. Galen och yr! Inte berusad, men smålullig. Drickande nattvardsvin till frukost. Jollrande, jublande. Och sådana där oblater man fick när man konfirmerades, till att ta del av Jesu kropp och till att förtära den; sväljande dem utan att tugga först! En religion, det är vad jag med pennan försöker uppföra; skräddarsydd efter mig. Anpassad till att passa mina behov. En uppdiktad Gud till min avbildning. Jag! En Gud som kysser mina fötter och ber böner till mig. En mänsklig Gud, inte en märkvärdig Gud. En Gud som lyssnar till befallningar, som bryr sig. Som tar sig tid! Inte en gudomlig Gud, sådana har jag fått nog av. De ber aldrig några böner heller, de kysser aldrig någons fötter, en gudomlig Gud är för förmäten för sådana bestyr. Därför, en Gud som inte är gudomlig. En tillgiven Gud, en mänsklig Gud, att spegla mig i och reflektera min gudomlighet. I kontrasterna det framträda, min gudomlighet. Jag, en gudomlig människa. Och för att bli hel, för att resa mig ur
ruinerna jag ligger begravd in under och för att förmå mig själv att anse det vara mödan värd att borsta bort askan och lägga till rätta min frisyr; tro på det, anamma tron på min utomordentliga gudomlighet. Att tro på det genom att tvivla på min egen mänsklighet, endast så.


Ihålig, uppdämd; och förstämd. Jag bär på ett enormt tomrum inom mig som jag måste fylla med någonting, för att inte fara iväg; likt en heliumballong famlande mot himmelen. Fylla, för att fylla ut; fylla ut för att inte falla ner i. Fumlande, sjungande; snappsvisor som inte rimmar. Självplågande mig själv genom att skriva saker jag inte förstår och kalla det för; självbekännelser. Vem är jag? Ingen aning, och därför; aningslösheten. Kan man identifiera sig med den, som den? Ingen aning, och därför; uppenbarligen. Av självbevarelsedrift, försöker att inte förstå mig på mig själv, försöker förstå att jag inte går att förstå mig på, och ininna mig i det. Oförstådd snarare än missförstådd, och införstådd med det. Hade jag förstått vem jag var hade jag inte längre varit vem jag är, jag hade inte varit jag utan någon annan, någon främmande och skrämmande människa som inte skulle ha viljat ha med mig att göra. Om detta är jag alldeles säker. Se så, jag har inget val men att omgärda mig med halvsanningar. Ett fuskbygge, det är vad jag är. Ett fuskbygge, rakt igenom. Men även denna insikt måste jag avlägsna mig ifrån. Jag måste skaka mig av all form av självinsikt. Jag må kuckla som en tupp, yla som en varg, klänga mig fast i statyer på stadens torg; spelar ingen roll, det gör jag mer än gärna, så länge jag inte grubblar över vem jag är. Så länge jag inte grubblar, så länge jag alls inte grubblar. Att som grubblande fortsätta livets gång är en metafysisk omöjlighet. Av livet jordbunden men med tankar av helium. Mitt tänkande är himmelen. För att bekämpa, motverka, förgindra min självinsikt från att resa sig ur det dunkel i vilken den befinner sig, späda ut heliumet med bly, med tungt vatten, och ballongerna; spräcka dem. Och tomrummet fylla med tankar på döden. Och tvivel på livet, att jag lever. Att tvivla även på tvivlet och intala mig själv genom att upprepa likt ett mantra följande mening, "jag är tom även på tomrum", att det kanske stämmer. Eller åtminstone, att det inte är helt uteslutet att det är så. Att tvivla på att det inte är helt uteslutet att det är så. Att tvivla, det är svaret. Kanske inte meningen med livet men väl det enda människan har att tillgå att göra något meningsfullt utav.


Urgröpt av flyktförsök bort fråm vem jag är, likt en fängelsemur så genomborrad av hål att den upphört att vara en mur, fängelset inte längre ett fängelse varför fångarna inte har något att fly ifrån och därför känner sig mer fängslade, hopplösa och förtvivlade, än någonsin förut.


6 november, 2012

Tillgivenhet till skrivandet, och tacksamhet. Skrivandet är mitt härbärge. Skrivandet är det enda ställe där jag kan vara mig själv. Det enda ställe där jag kan sätta mig ner, luta mig tillbaka och pusta ut. Efter en lång och mödosam dag, att slänga fötterna på bordet och skratta åt eländet! Jag gillar inte att skriva, men jag gillar skrivandet. Det vill säga, jag gillar inte att vara bostadslös men jag gillar att ha tak över huvudet. Bostadslös men inte hemlös, mentalt. Att skriva är att tvingas konfrontera att man inte vet vem man är. Att skriva är att vandra runt som uteliggare i den stad som breder ut sig på insidan av hjärnbalkarna och att bli skrattad åt, knuffad på, och hånad. Att lyssna till folk som pekar och säger, "titta där går en uteliggare". Att höra föräldrar varna sina barn, "bli inte som han". Att skriva är att söka förstå vem man är, som skrivande; att förstå att man inte förstår. Att infinna sig i det. Att rota sig i rotlösheten och identifiera sig med det oidentifierbara. Att skratta åt eländet.

Jorden är motsatsen till ett svart hål; jorden är ett vitt hål.


När jag pratar, när jag samtalar med andra; verbalt skelande. En klarsynthet som upplöses, som klyvs mitt itu. En idé jag vill framföra men två olika sätt att framföra den på och likt en flod som mynnar ut i havet, denna idé i tvivlet, i velighet och osäkerhet; min tunga rullar ihop sig likt en rädd snigel, mina läppar likaså och mitt tal ebbar ut i ett obegripligt mumlande.


7 november, 2012

Verkligheten är en, verkligheten är den saga som slutar olyckligt. Anledningen till att verkligheten är den saga som förverkligats är att den slutar olyckligt. Verkligheten är det ständigt och oöverskådligt utdragna slutet. Lyckliga slut hör till fantasin. Människan är det olyckliga djuret, och hade verkligheten slutat lyckligt hade den inte handlat om henne. Därför är det uteslutet att verkligheten inte för henne slutar olyckligt. Människan har upptäckt och uppfinnit andra djur och föremål för de lyckliga sagorna att handla om någonting, men endast i den olycklighet som är verkligheten kan hon finna sig själv.


Skavd av tiden, sandpapprad på, naggad i kanten; väderbiten. Skärrad över att ha vaknat till liv, som när man vaknar för sent, reser sig upp, tittar på klockan och inser att man har försovit sig. För stressad för att tänka klart, för att fatta beslut, försöker man komma fram till om man ska skynda sig upp och iväg eller lägga sig ner och somna om. Utan framgång, man blir sittande kvar i ett vaakum, ett skärrat tillstånd; varken skyndande sig upp eller läggande sig ner. Men stirrande, liksom man fastnat i tiden. Ärrad för livet, över att ha fötts till liv.


Ettrig, påflugen, enerverande; jag.


8 november, 2012

Att ta mig samman, inte genom att klättra upp ur gropen för jag är själva fallet; men att falla uppåt.


12 november, 2012

Tom, allting bortblåst. Drömmar som flöt ett tag, flöt på ytan redo att plockas, att håvas in och omfamnas, men som strax därpå, när jag sträckte mig efter dem, sjönk till botten. Strandad på en öde asfaltsplätt mitt i natten. Gatlyktornas ljus dovt likt gravlyktors, gult som smör. Lömskt. Är det så här det känns att bli levande begravd? Anfallen av skuggor som fladdrar. Ett sken som pulserar, som vibrerar likt den hånskrattande gudens läppar när han dömer syndiga människor till evigt helvete. Skuggor som dansar, till gråt och förtvivlan. Obehag, min bröstkorg håller på att sjunka in, falla ihop. Bläcket flyter ut likt vattnet ur en läckande vas, och bildar ord utan sammanhang, till en pöl djup nog för drömmar att drunkna i. Och kvar står jag, likt en vissnande ros som helst av allt skulle vilja ligga ner, likt en levande begravd, ofrivilligt återuppstånden till att fortsätta hånskrattas åt.


Att övervinna tvivlet på sin existens eller att låta sig besegras och att erkänna sig besegrad, bara för att tvivla på tvivlets existens och ifrågasätta själva erkännandet (huruvida det alls ägt rum).


Här, i min enslighet, omgärdad, omringad av skuggor, burdusa och bullriga, som stänger mig ute från världen.


13 november, 2012

Orden kanar av arken så som stjärnorna från en glansig och hal natthimmel. Jag kavlar dem fast, med spikklubba och stirrande blick. Jag fnyser, jag muttrar. Tankar spretande åt olika håll, jag flätar dem mellan mina fingrar; till flätor spretande åt olika håll. Se så, en blomsterbukett utan blommor, en bukett av stjälkar spretande åt olika håll. En spikklubba (av spikar som inte sticks)! En nyhetsuppläsare som tittar upp från sina papper, in i kameran och fäster blicken i den, som om han fått syn på någonting, något som han aldrig tidigare sett eller tidigare endast sett på ett annat sätt, reser sig upp från sin stol, betagen, besjälad av en insikt om något han inte kunnat föreställa sig, självande läppar och sjudande andetag, stegande fram mot kameran och greppande tag i den, likt Michelangelo sin skulptur, utbristande så som Michelangelo utbrast; "tala med mig!". Jag i min säng, tittande upp mot natthimmeln, den gurglande gyttjan, den segflytande smörjan av tystnad, av stumma ting; viskande för mig själv, ett visslande läte, för att inte dras med, inte dras ned. För att flyta uppå. Rymden är en pöl av smörja, av gyttja, av lera, av saker som inte låter, av saker som inte flyter, och jorden är en luftbubbla. Jorden låter, jorden är en symfoni av de suktande lätena från människor som tittar upp mot natthimmeln, fäster sina blickar på rymden och inser hur flyktiga, tillfälliga och meningslösa deras existenser är.


Människorna, utklädda likmaskar. Mänskligheten, en maskerad.


Vältrande mig i; hungerskänslor. Självsvältande, belåten. Att skala mig ren från allt förutom mitt lidande, vilket är jag. Den spirande doften av galenskap, syrlig och frän. till skillnad från andra människor som söker bekräfta sin mänsklighet genom att avlägsna sig det djuriska, eller för att använda mig av Saint-Exupérys ord, "vad jag har gjort skulle aldrig ett djur kunna göra", jag söker bekräfta min mänsklighet genom att fjärma mig från det gudomliga. Galenskapen förkunnar min mänsklighet. Jag får inga uppenbarelser, jag får infall; sådana infall som inga gudar skulle kunna få.


Att bevisa genom att bekänna att jag inte är Gud, eller alls en gud, för att bekräfta att min upplevelse, min känsla av gudomlighet är ett tecken på galenskap. Att jag är galen, och därför människa. Därför mänskilg. Därför jag.


14 november, 2012

Framför allt, tafflighet i tal. Vingklippt, vinglande; kippande efter andan. Med flackande blick, tittande mig omkring. Det idoga ältandet, om vad som var och varför då. Det förflutna svärmar över mig likt bananflugorna över ett ruttet kadaver. Utsikten in, en spegel med havsutsikt. Ett väldigt hav morrande av ilska; raseri, mordlystenhet.


Vilsen som ett villebråd, irrande i ovala cirklar som liksom överlappar varandra. Inte blind men förblindad, bländad av flimmer. Av ord. Det vill säga, jag ser; men det jag tittar på går upp i rök, upplöses till dimma. En dimma som inte går att se igenom. Som om min blick var av eld. Glupska lågor, flammande facklor; rökpelare av babliska dimensioner. Varenda människa jag lär känna förvandlas till en mystisk gestalt som jag måste lär känna igen, på nytt, genom att blunda och inbilla mig att jag är den. Sen ställa mig frågan, "vem är jag?". Sen försöka besvara den frågan. Men misslyckas, undermedvetet, självmant för att inte bli den. Och inte bli den för att inte tappa greppet om vem jag är, och som borttappad oförmögen att inse att inbillningen var en inbillning. På ett medvetet plan alltjämt, av misslyckandet så nedslagen att jag för att komma på fötter igen måste förtränga att jag alls försökt besvara frågan om vem jag är, så tjänar skrivandet som ett botemedel mot tankarna på vad jag tidigare tänkt. Som bönderna luntar sina ängar fria från fjolårets gräs, jag skriver. Jag förintar det förflutna genom att skriva om det, och byta blad. Framtiden är ett blankt dagboksblad, nuet en oskriven dagboksanteckning. För att ta del av framtiden måste jag bestiga, besudla, besegra nuet och för att göra så måste jag skriva. Och det enda jag har att skriva om är det som varit.


15 november, 2012

Mångtydighet eller otydlighet, vad jag försöker gestalta; min egen brokighet. Mina tassande steg och mina blickar, kastade vind för våg, förskräckta likt bråte tumlande omkring i stormigt väder, förslagna likt fallskärmsjägare fallande mot fiendens mark, förlägna likt frön strödda över frostfrusen jord. Av fårade händer, ett fårat kynne. Och hur jag hälsar även på folk jag inte känner av rädsla för att inte känna igen dem jag känner. Som hälsningsfras, ett "hallå" utdraget över flera andetag, utmynnande i ett monotont ylande, plågat och primitivt, varefter jag sjunker ihop helt utmattad. Och varvid den eller de jag hälsar på ryggar tillbaka och istället för att hjälpa mig upp på benen igen skärrade skyndar sig därifrån.


Jag klamrar mig fast vid dagboken likt folket i en belägrad stad klamrar sig fast vid varandra, vid sina nära och kära. På gatorna patrullerar soldater som närsomhelst kan skjuta skallen av vem som helst och i luften viner stridsflygplan bärande på bomber kraftfulla nog att jämna hela kvarter med marken. Döden för överhångande och rädslan för pulserande, för självande, frätande för att handskas med, kunna hantera. Skräckslagna, just så; traumatiserade av skräck omfamnar de varandra, intalande sig själva att de redan är döda, begravda i en familjegrav. Döden är deras tröst.


Kossorna idisslar, jag visslar; talande till mig själv på ett obegripligt sätt för att göra mig införstådd med att jag omöjligen går att förstå mig på.


18 november, 2012

Tyst, men kusligt och oroligt. Som om alla invånare i staden i natt drömde samma dröm, en mardröm; förgäves försökte de krossa ett vattendrag, vada genom en forsande flod, men förmådde inte stå emot strömmarna och drogs med. Till ljudet av sina anhörigas förtvivlade skrik från andra sidan floden, försvann de bort och ut för avgrunden, fallande i ett oändligt vattenfall och fastnande i ett oavbrutet magpirrande, ett hissnande, ett öronbedövande hissnande, ett krampaktigt svidande, för intensivt för att rymmas i drömmarnas värld men för omtumlande för att vakna upp ur, för omtöcknande för att frigöra sig ifrån. Liksom vakenheten är en båt i drömmarnas ocean hade vågorna böljat över bord och fått båten att kantra; och människorna i staden klamrade sig fast vid dess skrov, lealösa av medvetslöshet, förfrusna och frånvarande, stirrande utan att se, utan att titta på någonting, stelfrusna och likbleka, orörliga lika skepnader, som av chock och förstämning, inte sömndruckna men berusade av drömmarnas, eller drömmens, mardrömmens, kallsupar. Mardrömmen skvalpande över staden likt vågorna mot skrovet på en kantrad båt.


Som sjömännen kastar ankar för att förtälja sina skepp, i mitt liv och för att förankra det; jag viker pappersflygplan som jag kastar mot stjärnhimmeln.


Och bläcket sprutar, likt vanvettet ur ögonen på en yxmördare, en balettdansör i trans, likt blodet ur ett hjärta. Pumpande, pulserande. En travhäst i galopp, och en kusk som fruktande för sitt liv febrilt försöker piska skiten ur hästen, "tagga ner, tagga ner, tagga ner!". Skoningslösheten, förskräckelsen. Orden, jag skriver dem inte ner; jag skvätter. Och det enda som jag med skrivandet ämnar, att hålla balansen, att inte ramla av, att inte falla ihop, att inte bli galen, och inte dö. Att inte explodera.


Och tankarna snirklande, slingrande sig i medvetandet likt sanddynorna i en öken. Och orden, sterila. Livlösa som sandkorn. Och inget vatten och ingen sömn, endast den piskande, tjutande vinden.


Varje dröm börjar med att man vaknar upp och avslutas med att man somnar in. (En sömn utan drömmar är en dröm utan sömn.)


Om livet är ett rymdskepp, jag är ute på en rymdpromenad.


19 november, 2012

Idag, dagen då ingenting hände; då allt skulle hända. Efter en natt med drömmar stora som valfiskar vaknade jag av törst, drack ofantliga mängder vatten, bankade nävarna mot bröstkorgen, grimaserade, sträckte ut varenda led i hela kroppen, spände musklerna tills jag började skaka, fattade tag om pennan och skrev majestätitskt dagens datum; sen inget mer. Jag kollapsade på upploppet och blev liggande där. Solen gick ner, jag låg kvar. Ett ursinnigt bultande hjärta, jag stack fingrarna i halsen för att spy men ingenting kom upp! Slog, inte bankade, utan drämde till böstkorgen så att det knarrade i revbenen, men inte ett endaste ord kom fram. Med nattmörkret kom den totala uppgivenheten, stirrandet och de hängande läpparna. Jag fick en stark, övervälddigande känsla av att jag befann mig utanför livet, min existens. Jag såg det framför mig, hur jag vandrade på en helt öde gata på vilken det endast fanns ett enda hus, ett ruckel, ett fallfärdigt skjul. Det var vinter, isande kallt och piskande vind. Gatan hade försvunnit under snödrivor som den piskande vinden format. Jag vadade genom snödrivorna fram till skjulet, som var mitt hem och som jag tvunget måste in i därför att jag höll på att frysa ihjäl. Men det gick inte att komma in, dörren hade gått i baklås, jag var utelåst. Detta skjul är mitt liv, min existens; livlös, förlamad av kyla. Förlamad livet. Bit för bit domnande bort, segnande ner till att låta snöflingorna begrava mitt ansikte.


20 november, 2012

Ett gällt skrik, ett sturskt frustande. Gladlynt? Tungfotad! Visslande, grymtande. Endast som galen känner jag mig fri, jag spelar en roll och kan välja att sluta spela den. Jag har ett val. Eller, som fri blir jag galen. Jag kan inte hantera friheten. Jag förblindas av den, förälskar mig i den och för att bejaka den; jag går emot mitt sunda förnuft. Det sunda förnuftet är min fångenskap. Det sunda förnuftet är alla andras viljor och synpunkter; det sunt förnuftiga är att bete sig på ett sådant sätt att man inte gör någon besviken, att inrätta sig i ledet. Att kamma sig, att svara på tilltal, att inte sticka någon i ögonen. Det sunda förnuftet är en roll som spelar mig. Galenskapen uppstår genom kortslutning, det gnistrar, det sprakar, det fattar eld. Och i kalabaliken glömmer det sunda förnuftet bort sina repliker. Jag passar på! Jag är inte galen därför att jag passar på, heller inte passar jag på därför att jag är galen; men jag kan inte få nog. Jag kan inte hejda mig, allt går överstyr. Jag berusas av friheten och som berusad vill jag ha mer, det är min galenskap. Som galen, jag får ett utbrott. Som jag får detta utbrott känner jag mig som mig själv, (galenskap är ett uttryck för självdistans!) jag vill slita av mig mina kläder, svinga de över huvudet, dansa ner för gatorna och ropa till de jag möter att jag är jag. Stycka, jag vill stycka mig själv i oändligt många bitar och dela ut dem till hela världen. Jag vill sjuna en sång, skriva ett enormt epos, och explodera i skyn så att det syns på galaxers avstånd. Jag tappar besinningen, inte på grund av utbrottet men på grund av upprymdheten jag känner inför det. Och själva utbrottet, jag låter andra få veta hur odräglig jag kan vara, jag låter chockera dem med hätska utfall, syrliga kommentarer och salivstänk. Och när de fått reda på det, jag dansar oberörd därifrån. Utan den minsta antydan till såligt samvete, jag dansar därifrån. Till ljudet av mina egna visslingar och mitt eget grymtande, jag dansar därifrån. Jag dansar därifrån inte därför att jag vill utan därför att jag kan, därför att jag har ett val, därför att jag är fri och för att ta del av friheten är jag tvungen att utnyttja detta val.


Den enda friheten är friheten att göra fel.


Absurdheten jag känner inför livet, som om jag är ett dött ting (till exempel en sten) som hålls vid liv genom konstgjord andning. Så länge jag lever, att ha överlevt varje dag som jag genomlevt, utan att känna mig som en överlevare. I klarspråk, att inte kunna identifiera mig som en överlevare. Det absurda därför, att leva utan att ha överlevt någonting.


21 november, 2012

Feber. Som får gränsen mellan verklighet och fantasi att suddas ut, men på ett obehagligt vis. Fantasin blir verklig, inte vice versa. En ömklig människa bland verkliga monster, inte ett sagoväsen, en grekisk gud, bland människor. Ett ilsket brusande hav! En bräcklig kajuta, inte guppande mellan vågorna utan studsande mot dem, in i dem; krockande. Vågor som inte skvalpar men slår, och bits, och klöser, och fräser, och drar en i håret. Det hånfulla flabbandet. Jag är bara en människa och du ett stort hav, värna om mig! Likt en moder som försöker vagga sitt gallskrikande spädbarn till sömns, men misslyckas. Som blir frustrerad, sen förbannad och vaggandet övergår till ett ruskande. Som ruskar barnet medvetslös allt medan hon gormar för sig själv att "måttet är rågat", och diverse svordomar. Febern är det undermedvetnas upproriska brusighet, undertryckta känslor som får utlopp för den frustration de samlat på sig så som undertryckta.


Grumligt grotesk. (De kastar pärlor åt svin, jag äter clementin.)


På flykt undan den tid som spanar. Uppdiktandet av ett alibi till ett brott jag gjort mig skyldig till endast genom att ha fötts till liv och som jag, så som levande och genom att ständigt ha undanlåtit mig att dö, ständigt begår; egenmäktigt förfarande. Med varje ord jag skriver ner, jag författar detta alibi.


Konsekvent inkonsekvent.


22 november, 2012

Inte självmant. Motvilligt, jag hasar mig fram. I sakta gemak, långsammare än det stillastående och långsammare ändå; så att det stillastående tycks röra på sig, svischa förbi och försvinna bort. Det stillastående flyter med tiden, jag rör mig mot den; moturs. Och när jag vandrar, när jag hasar mig fram, det förefaller mig ställt bortom allt tvivel att jag snarare är skuggan av mig själv än mig själv; en stenbumling som jag måste rulla framför mig, en stenbumling jag måste skuva på.


Inte en samling av vykort utan en samling av solblekta vykort. I första hand, en samling av solblekhet. Och det råkar vara på det viset att solblekheten återfinns i sin mest förfinade, förädlade och rena form på just vykort. Minnen som glömts bort, som plockas fram, putsas av men som inte längre är så som man mindes dem. Som begravts av tiden och förmultnat till solblekhet. Till nostalgi. På samma sätt är mina anteckningar inte en samling av tankar utan av trasiga tankar; befläckade, sönderfrätna, förkolnade, havererade, dödfödda. En samling av dödföddhet, av saker som brann upp innan de fattade eld. Som förkolnade till apati. Saker som försökte men inte fungerade.


23 november, 2012

Vad jag försöker skapa av mitt liv är en dagbok utan handling, en dagbok som överhuvudtaget inte handlar om något.


Att kläda nakenheten i ord.


25 november, 2012

En virtuos? Jag vaggande lunkar från vägg till vägg, från bokhyllan till fönstret. Som fyrvaktaren från sitt fyrtorn, jag tittar ut genom fönstret och konstaterar: där nere breder världen ut sig! Där nere böljar det, minsann. Här uppe är det tyst som döden. Här uppe finns bara jag. Jonglerande med tankar, nynnande på melodier, inte i syfte att fördriva tystnaden men att omfamna den, tala med den; umgås. Och ni, skräniga gaphalsar till människofolk, högljudda röster men stumma intellekt, uppblåsta bröst men ett hjärta på tomgång, för er är jag en clown. Men bara för att jag i era ögon framstår som en clown betyder det inte att jag är en. Nämligen, jag är ingen clown! Världen är min scen men ni är inte min publik, ni är min symfoniorkester. Gudarna är min publik.


Talandet, tasslandet och det pompösa; flämtandet. Klämtande, flåsande. En skrynklig servett liggande på fönsterkarmen. Med vänstra handens pekfinger, långfinger och tumme, jag skrynklar upp den. Med höger hands handflata, jag skrynklar ihop den. Likt en brännmanets simtag, fast utan tentakler; den skrynkliga servetten. Osynliga tentakler. Den skrynkliga servetten; tom på ord, naken. Dess blekhet bländar mig. Likblekheten. Likt en dagbok tom på anteckningar är full av liv rymmer en servett utan ord alla tankar som aldrig skrevs ner. Ett stum av bortglömda tankar. Ett trassel av allt. Suktande, pustandet; tittande ut genom fönstret. Som en forskare i sitt mikroskop tittande på en nyfunnen, aldrig tidigare upptäckt insekt och undrande för sig själv vad han ska döpa den till, jag tittar ut genom fönstret och ner på världen funderande för mig själv vad jag ska skriva om. Upprymd men förbryllad, mer förbryllad än upprymd; förbluffad. För det är något med insekten som inte stämmer, den har inga lungor men andas ändå, inga muskler men rör på sig, inga ögon och ingen mun men ändå; när forskaren rynkar sina ögonbryn så skrattar den, rakt ut och utan förbehåll. Och när forskaren skrattar tillbaka så blundar den, och sedan; det pompösa flämtandet. Med pekfingret, långfingret och tummen nyper forskaren tag i den, döper den efter sig själv och klämmer ihjäl den mot handflatan. Ursinning men förvirrad, inte förvirrad av ursinne utan ursinnig av förvirring. Han beklagar sig besinningslöst, faller i gråt och blir aldrig mer densamma. Klämtande, flåsande. Suktande, pustande.


Men varje ord så definitivt, som att försöka skulptera ett berg med en träslev; att skriva denna dagbok och få den att föreställa något.


Böcker med handlingar talar till läsaren, talar om för den en massa saker, tränger sig på; lyssnar inte. Jag läser inte för att bli tilltalad, samtalad med utan för att bli lämnad i fred. Att i lugn och ro få bekanta mig med tystnaden. Några sådana böcker finns inte, så jag läser inte. Men när jag inte läser, ensamheten tränger sig på; så enträget påträngande! Nynnandet, talandet med mig själv. Påflugen av mig själv, min egen påflugenhet. Därför, jag skriver, för att tränga undan ensamheten; jag skriver. Jag öppnar upp mitt hem, mitt inre, mitt hela jag, för främlingar som också vill bli lämnade i fred. Och som jag hälsar dem välkomna talar jag om för dem, att jag inte bjudit in dem för att tala till dem eller samtala med dem utan för att inte göra det. För att i lugn och ro lyssna till tystnaden.


Jag pratar med mig själv för att ge svar på tal, tala mig till rätta, pratar i syfte att distrahera mig själv från att lyssna till vad jag har att säga, prata i mun på mig själv, prata hål i huvudet på mig själv och likt regnet genom ett läckande tak få tystnaden att sippra in genom detta hål. Eller likt vågorna sköljande över en kantrad båt, tystnaden skölja över mig; och att drunkna, och att sjunka för att på botten finna mitt riktiga jag, hitta vem jag är egentligen. (En slamkrypare, en kungskrabba.)


Därför att när jag pratar med mig själv jag pratar skit om mig själv.


26 november, 2012

Tiden stryker sin våta trasa mot ansiktet. (En sista smörjelse eller en sexuell böjelse?)


Fast i en sumpmark av köttätande växter, slingrande sina stjälkar runt min midja, drägglande av hunger. De vill äta upp mig men klarar inte av att döda mig. Jag är starkare än dem! Jag är människa, de är växter. Hade de huggit sina tänder i mitt bröst hade jag mosat dem mellan mina fingrar, hade de så klöst sina klor mot min hud så att det rispade en skvätt skulle jag ha fyllts av en sådan ilska, exploderat i ett raseriutbrott som fått varenda isländsk vulkan att implodera av avund, att jag knycklat skallarna av dem, smulat sönder skallbenen tills endast smulor återstod. Därför, de måste istället vara sluga och de är sluga. De låter bli att reta upp mig, istället stryker sina sprön till morrhår varsamt mot min kind, mina haka, hals och nacke; så att det kittlar. De kittlar musten ur mig. Jag faller ihop helt utmattad och somnar in.


Inte utbränd men igenväxt. Livet är en förmultningsprocess, att leva är att ruttna. Att överleva är att störa denna process, denna förruttning; men det går inte att få den att upphöra. Att leva länge är att dö långsamt. Ett långt liv rymmer inte mer liv än vad ett kort liv gör, det är bara mer utspätt. (Och som saker förmultnar fortare där liv frodas, att leva länge är att leva kargt och sterilt.)


27 november, 2012

Detta ständiga kaos som är mitt liv och som jag var dag därför måste handskas med, tills jag blir någon annan; av tankar flimrande förbi, yrsel och törst, feberdrömmar och skrivkramp, muskelryckningar och galenskap, trallande dravel och hjärtklapp. En fördärvad framtid, ett förfallet nu. Anteckningar hängande över dagens datum likt sladdriga tygstycken från tvättlinor på övergivna bakgårdar. Likt murkna klätterväxter längs ruinerade städer. Jag ville ju skriva om allt, jag ville berätta hur jag hade det. Jag ville skriva en dagbok full av liv att dela med mig utav. Istället det här, ett sjunkande skepp är vad jag är. Varken mer eller mindre. Ett orosmoment, en säkerhetsrisk i mitt eget liv. En fullkomligt ofullkomlig människa. Och ändå droppar de ner i mina händer, som ensamkommande flyktingbarn från krigsdrabbade länder; orden som inte hade någon annanstans att ta vägen. Knackande mig mot tinningen, vädjande att bli insläppta. Jag nekar dem, "ni hade fått om det hade gått men det enda som döljer sig på insidan är "gravlik tystnad, kyla och utanförskap". De stiger på ändå, drösvis. Och så sitter de hopkurade för sig själva och huttrar och förfasar sig över hur förfärligt det är med krig. Och jag sitter hopkurad för mig själv och muttrar över hur förfärligt det är med fred. De, krigsdrabbade ord. Jag, en fredsdrabbad författare.


28 november, 2012

Slummer, skvalp. Och vämjeligheten som följer efter mig likt den svartsjuke mannen sitt fruntrimmer. Att skriva det som faller en in utan att behöva sträcka sig efter det, droppar av bläck som faller mot pappret och blir till ord. Tankar som skulpterar sig själva till meningar, mognar och trillar ner. Fallfrukt. Att äta utan att döda, litterärt. Ett konstaterande, jag är ingen växtätare. Endast kött mättar min hunger. Men förutom att vara köttätare, jag är jägare. Det är själva jakten jag brinner för och jag äter för att tillskansa mig näring och få kraft för att kunna fortsätta den. Jag skriver inte det som faller mig in, jag faller in själv, faller ner, huvudstupa, störtdykande mot det ännu oskrivna. Och skriver om fallet, fallandet; pirret i magen och vämjeligheten. DEn blandning av upprymdhet och upprördhet som en jägare känner då han dödat ett djur för stort för honom att äta upp; upprymd över att ha dödat ett sådant stort djur men upprörd över att inte kunna upp det.


Att skriva bara för skrivandets skull, motbjudande men nödvändigt. Att hålla mig flytande. Jag lever för skrivandet och måste för att kunna skriva om skrivkrampen överleva den. Allt jag skriver det skriver jag för skrivandets skull, det vill säga; jag skriver inte för att jag har något att säga utan för att fördriva tystnaden, för att uthärda mitt liv som stum. Stum på någonting att säga. Jag skriver för att förtränga att jag ingenting har att säga. Jag skriver. Tomma ord; visslande, gnisslande, gnyende dem fram. När jag verkligen har någonting att säga förmår jag inte skriva ner det. När jag känner något förmår jag inte förmedla hur jag känner mig, och vad jag vill förmedla är känslan av att inte kunna förmedla hur jag känner mig. Att skriva om skrivkrampens krämpor när det krampar. Att kläda denna smärta i ord. Med andra ord, jag uthärdar skrivkrampen men har inte överlevt den eftersom jag inte kan skriva om den, liksom någon som efter att överlevt eftersom hon inte förstått hur hon kunnat genomleva de hemskheter hon genomlevt och därför inte förstår att hon lever. Hon har ännu inte överlevt förintelsen för hon har inget liv. Jag har ännu inte överlevt skrivkrampen för jag har inget att skriva om, förutom då skrivandet om att inget ha att skriva om vilket är detsamma som döden. (Det besannar vad det beklagar/befarar.)


Idag har de hittat ett svart hål stort som en liten galax, sjutton miljarder gånger större än solen. "En best" kallar dem det. När ska någon hitta mig?


Med söndergnagda nagelband och härjad blick jag vacklar in i ett finrum av något slag och trycker dit, så att de punkteras, min armbåge i brösten på de uppblåsta och uppstoppade. De förnäma, förnärmade av mitt intrång; förfärade, förbannade. Punkterade! Allihop, punkterade! De pyser ihop, likt trasiga ballonger, till de sladdriga slödder de är. (De som blåst sina bröstkorgar upp, och låtit påskina omgivningen att de är förnämliga, av adlig börd, blåblodade; slödder är vad de är!) De är inte fina, de är fula och förljugna. Alla som framstår, försöker framstå, som fina är falska, och falska människor ska man sticka hål på. För människan är ful och bräcklig per definition. (Människan bär på en trasig själ och därför känner hon sig ful, uppfostrad till att tro att hon är guds avbild har hon lärt känna igen det mänskliga hos sig, det vill säga sig själv, som det fula: identifiera det mänskliga hos sig själv som det icke gudomliga, det icke fulländade, det otillräckliga och bräckliga. En människa som känner sig fin och försöker framstå som det är därför inte en fin människa men en omänsklig människa, och därför falsk.) Det är varje människas plikt att sticka hål på falska människor. (För främjandet av människans, som art, fortlevnad; att sticka hål på människor som stoltserar med sina omänskligheter som om det vore något för andra människor eftersträvansvärt. Ett ideal! Det lyckliga idealet, det lättsama och lättjefulla livet; en elakartad tumör på mänskligheten träd.) Att avlägsna detta stinkande patrask som förpestar samhället och skyffla undan dem dit de hör hemma, på soptippen! Där kan de ligga, och ruttna! Och pysa! Och åma sig. Och harkla sig och ha sig! Och vara så bedrövligt bittra som bara punkterade människor kan vara! Det är min skyldighet gentemot mänskligheten att vackla in och brösta till förnämlighetens slödder. Gentemot hela mänsklighetens historia! Att sätta ner foten och säga ifrån, att nu får det vara nog. På riktigt! Nämligen, om det får fortgå på samma vis och om de även i framtiden får fritt spelrum så kommer mänskligheten inom några generationer att helt ha urholkats. Till förfall och fördärvlighet! Nämligen, det som format människan till den hon är idag är hennes strävan framåt. (Inte hennes hoppfullhet, men hennes blinda tro på att det i framtiden kommer finnas något att hoppas på! Att slå ner sina bopålar i, bosätta sig, rota sig; och leva ut det liv hon inte har i detta nu. Sökandet efter en framtida plats att kalla hem, det är människans hemvist. Och som sökandet är hennes hemvist är rotlösheten hennes identitet, hennes mänsklighet. Det är otillfredställelsen som får henne att söka, sökande efter det hon inte har. Därför, en mänsklig människa är ofulländad. Därför, den mest fulländade människan är den som är mest fulländad i sin ofulländning.) Det är gårdagens otillfredsställda människors kamp för en bättre och mer tillfredsställande morgondag som format dagens människa, och som gjort att dagens människa står där hon står. (Här står vi, och pustar ut; framme! Fördrivande tid. Stampande våra sulor i marken. Snarkande!) Men hon ska inte stå kvar där och gotta sig i tillfredsställelse över sitt liv, bejakakande och förnöjd över vem hon är, hon ska fortsätta kampen. Mänsklighetens största hot är människan och hennes välstånd, hennes välmående, att hon har det för bra och blir för bekväm med att ha det bra och med vad hon har för att fortsätta sträva framåt. Stiltjen. Likt i stillastående vatten bakterier frodas som gör vattnet odrickbart; flöde! Och människor som känner sig lyckliga har inte känt efter, inte insett hur olyckliga de egentligen är, eller borde vara. Människor som känner sig belåtna över sig själva, de har inte granskat sig tillräckligt noga i spegeln och insett hur obelåtna de borde vara. Till att generas över sina egna självbelåtenheter! Och skämmas! Att de slösar bort sina liv på att vara lyckliga, på att blåsa upp sig själva. Att vara
mänsklig är att vara olycklig eftersom det är otillfredsställelsen som skapat människan och format henne till den hon är. Det är drömmen om en bättre framtid som förenat människan som art, men nu som hon börjar anse sig ha det bra slutar hon drömma och vaknar upp till en verklighet som är henne helt främmande; tom på mening, naken och karg. Hon är upplöst, tids nog blir hon förvirrad över vem hon är. Känslan av vilsenhet och övergivenhet. Hon har förlorat utom synhåll ett mål att sträva emot. Därför, menar jag, har varje människa som anser sig ha det bra, varje människa som inte anser sig ha det helt outhärdligt miserabelt, det för bra för sitt eget bästa.


Våra förfäder kämpade och dog, inte för att vi skulle stå med armarna i kors och ha det bra, utan för att vi skulle fortsätta kämpa för våra avkommor att få det ännu bättre. Att ha det bra och anta meningsfullheten i våra liv att vara lyckliga är att håna de som kämpat och offrat sina liv för att vi skulle få leva så som vi gör och det är en spottloska av snor till de framtida generationer som aldrig fick en chans att leva därför att de inget längre hade att kämpa för.


Att leva som om man skulle dö imorgon, det är bedrägeri. Istället, vår skyldighet; att leva som om vi dog igår och på dödsbädden insåg hur ihåliga, innehållslösa och uppblåsta våra liv varit till att i ett sista dödsryck ta oss samman och återgällda misstagen.


Om jag hade fått bli känd för en sak, uppmärksammad och omtalad, hade jag inte valt en hyllad bok jag visserligen aldrig kommer att skriva eller för hur jag räddade livet på någon jag inte ens kände, utan för hur jag tog en näve full med lera och kletade den i ansiktet på någon som stod och predikade om hur lyckligt lottad människan är och hur lycklig varje människa bör känna sig över att alls ha fötts till liv, och därmed räddade livet på hela mänskligheten eller åtminstone försökte mig på att återuppliva den. Hotet mot mänsklighetens överlevnad är människans lycklighet, hennes självuppfattning som lycklig och identifikation med den. Och det avtryck som denna lycklighet sätter på henne i form av en obenägenhet att omfamna en för henne främmande och därför potentiellt skrämmande framtid då lyckan är att leva i nuet och då hon blivit bekväm med att vara lycklig, vilket i sin tur medför en allt mer avog inställning till sin egen överlevnad vilket i sin tur leder till en allt svagare överlevnadsinstinkt. Hon är hellre lycklig idag och död imorgon än vice versa (olycklig idag och vid liv imorgon).


Alla stora författare är overkliga. Storheten hos en författare står inte i korrelation till storleken på hans liv utan på obegripligheten att han alls har levat. (Tanken på att Platon gått på toaletten, varit bakfull och lidit av bakfylleångest och att Shakespeare blivit uppfostrad av föräldrar går inte att förstå.)


Jag skriver fulkultur, och om det jag skriver någon gång av en händelse skulle bli betecknat som finkultur beror det inte på att jag skriver fint utan på att det blivit betraktat fint att skriva fult.


29 november, 2012

Jag förstår inte vad jag skriver, därför avsäger jag mig allt ansvar för vad jag skrivit.


Orörliga likt skepnader.


Jag identifierar mig med den plattfotade soldaten, den tankspridde generalen, den sävliga talaren; för deras olämpligheter i det de företagit sig. Jag identifierar mig med dem på samma sätt som jag identifierar mig med min egen spegelbild, för en spegelbild är alltid spegelvänd. Nämligen, jag har aldrig företagit mig någonting. Inte ett skit! Jag är ingen, har ingen befattning, ingen titel, ingenting; och finner mig på grund av min inbillade lämplighet i allt som går att företa sig i djupt otillfredsställd med det.


Kylan. Likt en frostfrusen man i sin kamp för överlevnad, han kämpar inte mot kylan utan kämpar för att behålla sin kroppsvärme. Han kämpar mot sin egen uppgivenhet, kämpar för att uppmuntra sig själv och förmå sig själv att fortsätta uthärda. Att leva är att uthärda. Ångesten är den frusenhet som döden pådyvlar oss.


30 november, 2012

Jag trycker in öronpropparna i mina örongångar och allting domnar bort. Därmed, avfärd. Härmed, jag avsäger mig ansvaret för det jag skriver. Jag är inte en pilot, utan en medresenär. Jag skriver ner vad jag ser, när jag blundar. Jag blundar. På insidan av ögonlocken frodas de mest underliga djur. Jag skriver ner dem, döper dem till långa haranger av namn. Ett djur, två djur, på det tredje ska det ske: tyngdlösheten breda ut sig och med den tystnaden. Med månen som sänglampa; molnen är mina peruker. I stjärnornas sken speglar jag mig, jag ser så rolig ut; tänk vad frisyren kan förändra ens utseende! Nog, inte tid för trams. Jag tar av mig peruken, perukerna. Jag sätter mig ner, jag skriver. Vad var det jag sa? Att jag härmed avsagt mig ansvaret för det jag skriver, det står jag fast vid. Det skriver jag ner! Så att det blir för evigat på papper. Ansvarslös, fri. Nämligen så, att jag inte förstår vad jag håller på med. Orden trillar ner och jag trillar dem till rätta. En kanonad av självutnämnda, smålulliga sanningssägare, sittande på rad, med armarna i kors och benen dinglande från horisonten; förtäljande mig sanningen. Alla utger sig för att sitta inne med sanningen, alla beskyller för varandra för att fara med osanningar. Sådan är tystnaden; motstridig. Jag reser mig upp, tänder en cigarett. Jag blåser in röken i lungorna, och stänger igen. Jag rosslar, hostar upp röken. Jag börjar tralla.


Men jag skulle ju explodera idag, jag skulle ju skriva; med mina kalhuggna knogar och mina spretiga fingrar, jag skulle ju riva ner himlavalvet, plocka ner stjärnorna och månen, vagga den i min famn. Det är inte över. Dagen är bara barnet, dagen är bara barnet, det finns tid kvar. Tid? Att explodera, det handlar inte om tid utan om tidlöshet; att fylla lungorna med luft så att hela bröstkorgen börjar vibrera, men att inte andas ut, att inte andas ut, att vägra, helt sonika; och poff, upp i himmelen. En explosion, det är vad allt handlar om. Att explodera! Ilska, panik; jag är en allergi, en utopi, ett farthinder. Jag är ingen poet, jag är ingen poet; en sån som med mjuka handrörelser formulerar sina meningar. Ingen sådan! Som kavlar upp sina skjortärmar och lägger huvudet på sned, som smider fram orden. För bövelen! Jag är ett monster. Jag är en utomjording. Med full kraft, fullständig forcering; jag skriver mitt namn och sen skriver jag inget mer. Med kraften som en svartsjuk man trycker in kniven i sin förlorade kärleks bröstkorg trycker jag pennan mot pappret och skriver mitt namn, sen skriver jag inget mer. Jag trycker pennan mot pappret och vrider om, likt en jäktad bankrånare vrider om nyckeln till bankvalvet. Jag skriver mitt namn, sätter mig ner; och njuter.


Världen ter mig fullkomligt obegriplig. Jag betraktar den som jag hade betraktat en klump lera som någon hållit fram och presenterat för mig som "världens äldsta människa". I suddiga konturer, en verklighet upplöst i ett drömlikt landskap, likt toppen på en skyskrapa i en en mulen himmel. Genom imman på mitt spegelglas flimrar världen förbi, i bakgrunden. Och i förgrunden står jag, och försöker vända mig om. Men vet inte åt vilket håll jag ska vända mig åt. Snurrande, mullrande, ylande. Och om morgonarna; kvittrande.


Ord som droppar likt dropparna i en droppstensgrotta, som inte faller utan rinner ner längs sidorna och blir till pelare som skymmer sikten och är i vägen. Pelare som slingrar sig fram och tillbaka, som dunkar sina toppar mot taket, som växer på bredden till högar som skymmer sikten än mer och är i vägen än mer.


När jag går på gatorna jag går inte i staden utan ovanpå den, skrapande mina naglar längs dess fasad, likt en dykare på en isbelagd fjord; borrar jag med pennan ett hål, och doppar ner fingrarna i det, sträckande mig efter det som ligger under ytan, stadens innanmäten, att greppa tag i dess inälvor och dra mig ner till dess djup. Men det går inte, jag hittar inget att greppa tag i. Istället förfryser jag.


Med tystnaden surrande över mig, likt propellerbladen över en helikopter; jag svävar fram. Och upp mot stjärnorna! Jag lämnar under mig, ett jordklot täckt av morgondis. Likt trädstammar begravda av spindelväv; min egen spegelimma. Nej, jorden du är inte så vackert grön som alla rymdfarare sagt till dig. Du är grå som en gråsugga! Du är ingenting att ha, har aldrig varit något att ha och därför lämnar jag dig.


Likt rödlätta skandinaver i ett ökenland insmorjda i diverse oljor; inlindad av ord skyddande mig från gammastrålningar och gråhet. Gravitation! Och gråsuggor! Från grus i ögonen till öronbedövande brus.


Enarmade banditer, skelögda eremiter.


Utsvultna vargars mordlystna blickar.


Låt mig presentera mig själv; ett däggdjur! Med en sömndrucken pandas ögon men blickar som hos en utsvulten varg. Ett däggdjur, som sagt. Ursinnig av yrsel, yr av ursinne. Jag är en plastkasse full av likmaskar, det är vad jag är. Det är vad som återstår av mig. Och om jag bara hade kunnat få likmaskarna att spy upp vad de svalt ner då hade jag kanske kunnat återuppstå. Då hade jag kunnat strukturera detta myller av tankar till en bok, en skulptur som föreställer någonting. Istället, en lerpöl.


En gastkram hit, en gastkram dit. Hade jag fått fatt på den, får jag fatt på den, när jag får fatt på den ska jag gastkrama världen till min! Till smulor att strö över det jag äter, som strösocker! Jag, en nattmänniska. Min dagbok, en labyrint av underjordiska gångar dit solljuset inte når. Ett system av grottgångar. Ett myller av ljusskygghet. På jakt, efter den; världen! Jorden! Vad som helst. Allt som helst. Att dra upp den i rötterna, riva, klösa. Med famnen, att fösa! Att ruska den till liv, världen. Jorden!


Villrådighet; vilsen som ett villebråd.


Jag stegar in. Jag bär ett sånghäfte i handen. Jag säger, "nu ska vi sjunga". Jag slår upp första sidan och lägger häftet på golvet. Jag sätter mig ner, lägger knäna i kors och vilar händerna mot låren. Jag börjar sjunga. Jag blir yr. Jag kan inte se klart. Jag kan inte känna mina händer. Jag flaxar med armarna, jag flyger. Som en fjäril, ivrigt flaxande med armarna. Ryckigt, hetsigt, valpigt. Jag flyger från moln till moln och äter av dem, molnen smakar sockervadd. Jag fortsätter flyga, min hals helt spänd så att blodådrorna svullnar upp. Näsvingarna utvikta. Ögonen så stirrande att de håller på att ramla ur. Krampaktiga andetag, stånkande. Full fokus på att inte kraschlanda. Ingen ro att njuta av utsikten. Ingen ro till någonting. Plötsligt hör jag argsinta rop från horisonters avstånd, uppjagade, uppretade. Likt krigiska demonstranter i en fredsdemonstration: "nu får det vara nog!". Jag vaknar upp, liggande på rygg på marken och med sånghäftet som ett täcke över bröstet. De säger till mig, "du började sjunga men slutade aldrig". De säger till mig, "i två dagar har du legat här och sjungit, samma ramsa om och om igen".


Men först, jag måste vända på mig. Jag måste vända detta inbillade, ständigt stundande, rungande nederlag som är mitt liv till ett inbillat övertag. "Det är jag som sitter i förarposition, minsann, det är jag som styr och ställer", jag måste säga så till mig själv. Och börja tro på det. "Och det är dem som ligger i underläge", och skratta. Så som jag blivit skrattad åt. Ett förlösande skratt. Den inbillade revanschen, jag vann; vem hade kunnat föreställa sig det? Utbrista, "det hade jag aldrig kunnat drömma om". Och tillägga, "inte ens i min vildaste fantasi". Ett sådant liv! Ett sådant liv! Och förödmjukelsen jag känt över att leva, min hopsjunkna bröstkorg; jag måste blåsa upp den. Likt en blåmes i parningstid! En rödhake, en hackspett. Som när man stegar in i en salong och ser de andra gästerna och inser att det är en maskeradbal. Att man har glömt bort det, och att man är den enda där som inte klätt ut sig. Man är den enda utan utklädnad. Man smyger in på toaletten i all hast och man vränger alla sina kläder ut och in. Man slår sig själv i ögonen så att vitögonen färgas blodröda. Man daskar till sig över käften. Man snurrar sig yr. Och vinglande vandrar man ut från toaletten igen. De andra gästerna kommer fram till en med sina förtjusande utsmyckningar och sina fröljugenheter. De undrar vem man är utklädd till. Att i detta ögonblick, utdraget i all evinnerlighet och som jag aldrig lyckats tråckla mig ur, i detta ögonblick; inte flacka med blicken. Inte svamla, inte harkla sig, inte bita sina naglar, inte ens le. Utan att med gravallvarlig min och bestämd blick låta förkunna, "jag är utklädd till mig själv". Och när de säger, så som de alltid säger till liknande repliker, "man måste vara utklädd till någon", svara; "jag är någon". Och triumferande upprepa detta till mig själv, "jag är någon, jag är någon".


Jag är en dromedar idag, igår var jag en shetlandsponny. Som irrade omkring i ring, rädd för sin egen skugga. Som gneggade i dur och gnisslade med tänderna. Och så fort någon satte sig på ryggen för att rida på den, så skenade den iväg, skuttade, svor så att det skvätte. Spottade snor. Som bar sig riktigt illa åt, på alla sätt och vis. Och som snart ingen ville ha att göra med. Och som lämnad i fred irrade omkring i ring, rädd för sin egen skugga. Och otillfreds. Men det var då, nu är jag en dromedar. Och hur det gick till, hur förvandlingen gick till, det lämnar jag åt vetenskapsmännen att spekulera om. I alla fall, en dromedar! Jag är en dromedar, en puckel på ryggen. Inte två. Med högburet huvud, förstrött tuggande med underkäken. Och hakpartiet, böljande likt en segelbåt på det böljande blå. Drömska blickar, hängande ögonlock. En slags sävlighet som genomsyrar varje rörelse. Ett lugn som smittar av sig och får de smittade att minnas tillbaka på gångna tider, då ängarna blommade och somrarna var oändliga. Då körsbärsträden doftade körsbär och syrenbuskarna syren. Dagar då ingenting hände men allt var bra ändå. Tider då man kunde fördriva en hel dag sittande under en korkek, och lukta på blommorna. Ett sådant lugn. Lunkande i fronten för en karavan, av shetlänningar; som turistat hit för att se sig om i världen. För att upptäcka något nytt! För att ta del av världen. Som hade sin uppfattning klar redan innan de kom, "det här är världen". Som ser sig omkring likt barn i en godisbutik, vill provsmaka allt och tycker att allt smakar gott. Som tar på allt, tar i allt, häpnas, förförs och tycker att allt är lika fantastiskt. Hittar inte ord, jublar! Applåderar. "Titta ett sandkorn, vad exotiskt!", utbrister någon. "Här är ett sandkorn till", utbrister en annan. Och en tredje, "rena paradiset!". Snart är sandkorn allt dem ser, genom Saharas sanddynor vandrar vi. Snart är sandkornen inte lika fantastiska längre. Snart jublar de inte längre, applåderar inte heller. De stånkar och stönar. Och har sig. De klagar på värmen och flämtar av törst. Jag tuggar på. Först Jerevan, sen Mesopotanien! Och efter det; Bagdad, Damaskus och Teheran. Civilisationens vagga.