- Jag tror jag mötte hitler inatt..
- Jaha?
- Ja.
- Vad sa han då?
- Han berättade för mig om miljoners människors död och att jag borde gå under på samma sätt.
- Du har alltså tankar på att gasa ihjäl dig?
- Kan man gasa ihjäl sig med en elspis?
- Tar du medicinerna som du ska?

Miljoner människor ha sett henne, men ingen har någonsin förstått vem hon är. Oftast stannar dom inte upp och tittar på henne, men hon är så strålande vacker att hon själ många människors blickar och hon förvarar dom i en glasburk långt in i hjärtat.
Om nätterna när sömnmedicinerna som borde vagga henne in i en sömn som inte finns, när bristen på sömn inte driver henne galnare än vad hon redan är, så sorterar hon blickarna som hon fått när hon vandrat längs kullerstens klädda gator.
När hon gick hem från sin tid i dom bruna fåtöljerna som står diskret vinklade emot varandra fick hon 13 avundsjuka blickar, 5 äcklade blickar, 10 du-är-snygg blickar, 2 uttråakde blickar och säkert 1000 sådär-ska-aldrig-mitt-barn-bli blickar. Varje kväll skriver hon upp siffrorna i ett anteckningsblock med blommor som aldrig dör på och sedan tolkar hon siffrorna.
För varje gång hon räknar så får hon fram datumet till den fria världens undergång.
Första gången hon räknade ut det, första gången hon förstod ringde hon till sin pappa och berättade vad som skulle hända.
- väck mig inte mitt i natten, jag ska ju jobba imorgon. Lägg in dig på psyk, fräste han och la på.
Hon viskade hans namn, men när hon inte fick något svar så pratade hon fram tills soluppgången med kopplingstonen.

- Jag har skaffat en pojkvän.
- Vilken rolig nyhet, vad heter han?
- Affe.
- Jaha...
- Affe och jag umgås i dygn, tills vi blöder näsblod av varandra...
- Slår ni varandra?
- Nej, men jag brukar hacka honom med mitt lägg och som tack visar han mig soluppgångar, om och om igen.
- Du kan inte ta amfetamin med dina psykoser!
- Jag är inte psykotisk, inte längre, affe gör mig frisk!
- Tar du dina mediciner som du ska?

Att älska eller inte älska. Hon har aldrig suttit i en park och druckit öl, sneglat på han som är så vacker och ryckt blomblad från tulpaner eller tusenskönor och undrat om han ska älska eller inte.
Men hon hade mött kärleken en gång.
Han hette Lars och hade fru, barn, villa, bil och jobb.
Hon brukade spela fia med knuff och bjuda henne på kaffe, fast tiden för kaffe var passerad för 47 minuter sedan. Hon studerade honom på avstånd och hon tatuerade in hans leende på sin näthinna.
Jag älskar dig!
Ek het jou liefe!
Mein Tumse Pyar Karta Hoon!
Wô ài nî!
( x^2 + (9/4)y^2 + z^2 - 1 )^3 - x^2z^3 - (9/80)y^2z^3 = 0!
Jag älskar dig brukade hon viska när han inte såg.
Och hon lämnade bara sängen när han jobbade.
När hon målade badrummen röda med vasst stål så var han den ända som frågade varför.
- Ja, men det är ju ni som vill att jag ska leva, sa hon och beskådade honom med bruna ögon.
- Men är det verkligen såhär du vill leva, frågade han och bände sakta upp hennes hand och tog den sista livlinan. Hon lät honom göra det.
- Finns det något annat sätt att leva på, frågade hon med stora ögon.
Han kramade henne och något som hon aldrig hade känt förut bet tag i henne. Alla anda människor skulle känt igen känslan som lycka.
När läkaren skrev ut henne, med en papperspåse piller och recept som ska till apoteket så började hon jaga.
Hon vinglade omkring på höga klackar, korta kjolar och gjorde allt alla killar bad henne om. För om hon gjorde som dom sa, så kanske dom skulle bli Lars. Och om dom blev Lars, så kanske dom kunde ge henne den där härliga känslan tillbaka.

- Jag är trött, jag vet inte om jag orkar prata idag
- Varför är du trött då?
- Jag var uppe hela natten och läste igenom alla mina instruktionsböcker
- Varför gjorde du det?
- För att det kanske står däri hur man blir normal?
- Vill du bli normal?
- Ja.
- Då är det bäst att du äter dina mediciner som du ska.

Hon andas ofta med paniken som en självklar underton. Den ligger och biter på henne och det spelar ingen roll hur mycket hon försöker, hon blir inte av med den.
Oftast försöker hon dränka den i en öl, två öl, tre öl, tolv öl.
Och hon vaknar upp i fylleceller, hon vaknar upp på PIVA, hon vaknar upp hon främmande människor, hon vaknar upp i nerspydda polisbilar som kör mot rödljus och den är ändå kvar.
Paniken har blivit ett med henne, den lämnar henne inte ifred.
Numera tycker hon att det är skönt, för nu är hon aldrig ensam.
Varje mikrosekund så finns paniken där och håller henne sällskap. Hon brukar dansa med den på svartvit randiga torg.
Människor kollar konstigt på henne då, och hon spar deras blickar.
När hon kommer hem kastar hon sönder alla sina glas (igen) och skriker. Grannarna säger inget. Dom vågar inte längre.
Hon lägger sig ner i glassplittret, låter skärvorna skära sönder henne och hon räknar antalet mililiter blod.
När hon går på stan ibland så kan hon höra att människor pratar om hennes ärr och hon brukar prata högt med paniken varje gång hon möter någon utan ärr.
Hon förstår inte hur man inte kan rulla sig i glassplitter, hur dom gör för att inte ha sina ärr där.

- Vad fin du är idag.
- Tack!
- Varför är du så fin?
- För att jag ska dö.
- Tänker du ta livet av dig?
tystnad.
- Tar du dina mediciner som du ska?
- Nej.
- Det måste du.
- Nej, jag spar dom och en dag när jag ser vacker ut ska jag svälja dom.
- Varför då?
- För att allt det här handlar om är konsten att lämna ett vackert lik.