man kan tänka att det är storsint mot någon annan att förlåta den för en oförrätt man blivit utsatt för. men jag tror att man är mest storsint mot sig själv när man förlåter.

den största vinsten för mig när jag förlåter är att jag själv blir fri.

när jag inte har förlåtit har jag elaka tankar, som gör att jag känner arga känslor och blir en argare person. vilket i sin tur oftare går ut över de personer jag bryr mig om än den som har varit dum mot mig.

när jag inte har förlåtit är jag uppfylld av hämndbegär, som gör att jag går och tänker på elaka saker som jag borde utsätta den personen jag inte förlåtit för. men jag utsätter aldrig den personen, jag har bara dessa tankar och känslor, vilket gör mig arg och frustrerad. och när jag är arg och frustrerad förlorar jag min kreativitet och glädje.

när jag inte har förlåtit låter jag mina tankar tas upp av någon annans beteende. när jag borde upptas av tankar på mitt beteende och saker jag vill tänka på.

när jag förlåter, verkligen förlåter, blir jag fri från elaka tankar, fri från arga känslor, fri från hämndbegär, fri att tänka de tankar jag själv vill ha.

och detta oavsett om jag fortsätter vara vän med personen ifråga eller inte. jag gör mig fri när jag förlåter. jag tar makten över mina tankar. jag står upp för mig själv och lever min vardag som jag vill ha den. då är jag den person jag vill vara.

att förlåta betyder självklart inte att jag tycker att den personen har gjort rätt, men det är en annan sak för mig.

det är inte alltid lätt att förlåta, men det är värt det.

varje gång.