Ditt jävla råttaschel. Hon spottade ut orden. Ord från en mun som i ett ögonblick förvandlats från hjärtformade läppar a la Betty Boop till en kloak av avsky. Råttaschel. Hon ångrade sig i samma millisekund som orden rann ur kloakens mungipa. Inte för att han inte förtjänade omdömet, utan för att hon inte kunde komma på nåt bättre. Eller värre. Åsså svordomen, jävla, vad var det för en mesig svordom egentligen, skulle han komma undan så billigt. Jävla råttaschel. Det blev ju kraftfullt, eller inte. Det borde finnas en handbok i vedervärdiga beskrivningar att ta till när ens eget ordförråd blir för mesigt.

Fast han var ju billig. Till salu. Men inte köpbar för henne längre. Eller var han det. Kunde han köpas tillbaka. Och ville hon det i så fall. Nu när analysen slog på i hjärnan så skrek hela hennes kropp; JA. Men förnuftet sa att han var till salu. Billigt. Och inte för henne. Till någon annan som redan verkade stå med sedlar i handen.

Men nu var det ju inte hon som bestämde det längre. Om han skulle bli hennes igen. Det var han som hade makten. Åtminstone trodde han det. Det såg hon i hans mungipa, det där lilla lilla sneda leendet som bara hon märkte, när han kände övertag. Eller var det osäkerhet. Hon hade egentligen aldrig förstått skillnaden. Hade hon faktiskt förstått honom. Någonsin.

Det hade däremot hennes kropp gjort. Om man nu kan skilja ut sin kropp från sig själv. Och det kan man kanske inte. Det är samma. Fast det inte känns så alls. Kropp och själ och tanke. Kunde hon sälja bara hans själ och tanke och behålla hans kropp. Får man tänka så. Hans hårda kropp mot hennes mjuka, hans lätta fingrar på hennes hud, hans allt tätare andning mot hennes hals, hans lätt glansiga blick av åtrå som möter hennes blick. Hans smala läppar som möter hennes hjärtformade Betty Boop läppar i en dans av samförstånd.

Ditt jävla råttaschel. Viskade hon mjukt ur den hjärtformade munnen.

[Kom nu. Möt mig. Håll mig. Håll]