när våra barn var små hade vi många djur, min man och jag
där fanns hamstrar, undulater, dvärgkaniner och vandrande pinnar, sågspån och salladsblad och burar i långa banor, till och med ända ut i den oborstade trädgården
ibland sprang min man till skogs och vägrade sköta dessa djur och jag låg under soffan och funderade på att ta livet av mig, mitt bland kaninbajs och fågelfrön
efterhand försvann dessa djur, de skänktes till behövande i kris eller hamnade i finkan, de dog ut, helt enkelt och min man och jag började tro på en lycklig barndom och ett liv efter detta

nu när barnen flugit sin kos, med undulaterna på sina vingar och efter åratals terapi så har min man och jag beslutat oss för att pröva vårt tålamod och skaffa en hund
min man vill ha en knähund, en behändig liten sak att ha i handväskan när vi reser bort, jag vill nog ha en större modell, som är brun i färgen, kanske en lurvig en som kan uppträda på cirkus

men efter moget övervägande så har vi bestämt oss för att skaffa en jättehund, en morrande bitch som håller våra barn på avstånd, särskilt deras djurpark, för de vill att vi passar hamstrar, fåglar och orientaliska spindlar när de åker på semester

men min man och jag har inte råd med flera terapitimmar