en gång försökte sig min man på att odla skägg, jag visste inte om det var gösta bäver eller beppe wolgers som kom hem om eftermiddagarna och hängde av sig hatten i farstun, för att predika om dygden av att arbeta och tjäna sitt uppehälle
det svallade vilt åt alla håll och kanter och jag brukade tänka på sargassohavet när jag trädde fingrarna igenom för att känna hans vanliga kind, som var övergiven i ett hav av sjögräs och plankton

han rakade sig inte på ett halvår och huvudet blev tjockare och tjockare, jag undrar om inte hans hjärna svällde i samma takt, av någon slags manlighet, han tyckte att han var vidare snygg och världsvan, medan jag mest tyckte han såg lurvig ut och munnen hade drunknat i skägglav, det skavde mina läppar att kyssa den
frukosten bar han med sig till middagen som till kvällsmat och han odlade små fågelbon av allt äggspill som han fångade i detta skägg

en dag satte naturen själv stopp för detta tilltag och innan han visste ordet av hade svampen brett ut sig och på kvällen var han slät som en barnrumpa, igen och jag prisade herren att min man återkommit och att han återfått fattningen i ett slag
sedan dess har min man varit skäggfri och jag lika lycklig som innan