jag är nästan aldrig rädd när jag åker tunnelbana men härom kvällen när jag åkte sent från jobbet så kändes det som en märklig kväll. när jag kom ner på perrongen såg jag på långt håll en stor man i andra änden. jag såg honom direkt och kände obehag lika snabbt. det är märkligt att kroppen reagerar snabbare än tanken, men det är väl våra affekter som säger åt oss om vi ska backa eller kliva fram. som ett superkänsligt radarsystem. så med olusten i kroppen gick jag lite sakta fram, (jag skulle ju till den andra änden för att så snabbt som möjligt komma ner till bussarna när jag kommer till slussen, det är så trist att missa en buss för att man suttit i fel ände av tåget). han gick oxå framåt, ja åt mitt håll då. han tog sig i skrevet och stirrade på mig. att han tagt sikte på mig var nog inte så konstigt då det var tämligen folktomt, så det fanns inte så många att välja på. som en avledande manöver plockade jag upp mobiltelefonen så jag skulle se busy (hmm, stavas det så) ut. han satte sig ner alldeles bredvid där jag stod och jag hade koll på honom i ögonvrån, då sa han hotfullt: -jag är snabbare än du. då började jag så sakta dra mig till rätt ände av perrongen (ja, därifrån han kom från början och där jag skulle vara för att inte missa en buss för att jag var fel). jag tror jag hade ögon i nacken för rädslan släppte när jag märkte att han inte följde efter mig. efter det såg jag honom inget mera. väl på tåget satt det en kille hög som ett hus några säten bort, han var glad och sökte ögonkontakt med alla han kunde. jag log lite och tyckte han var harmlös (där sa väl affekterna att allt var ok). ett par flyttade från hans 4-säte till mitt 4-säte, de kände väl sig obekväma. helt plötsligt tar killen upp en rå fisk ur en påse, en stor laxöring såg det ut som, han klappade fisken och alla runt omkring honom log. jag och paret kunde inte hålla oss från att skratta högt. när jag sen gick av tunnelbanan såg jag genom fönstren att hela vagnen log.

jag skyndade mig ner till bussarna och missade den med 30 sekunder. jae, jae. så är tunnelbanelivet ibland.