i dagar och flera nätter har jag vårdat en stämbandsinflammation, en rostig fil har jag kört in och ut, in och ut, som ett hårt kön, skrapat min tunga fri från stalaktiter och orena partiklar, när jag är svag och sjuk är jag också till min egen fördel, patetisk som en uppillad tapetvåds kanter, tycker om när livet kommer nära inpå och slitsar upp min klänning från vad till sköte, rött sipprar det mellan mina stolsben, fulla av kladdiga gamla matrester och kråkor som mitt barn har smetat ut längs träet, åderbråcken spricker upp, ut faller det ömkliga och bensåren varar länge när smutsen gjort sitt, jag har trånga skor i kylan, halkar ofta, trampar snett och haltar in i badrummets hylla, spolar vatten, badar långsamt i skållhett bränner hud och avlagringarna rinner ut med det lismande badskummet, svart av träck och sjuka lungor, sönderhostade av tjära sedan tonårstidens inhalationer av pubertal ångest botad av nikotin, mina fingrar gulnar, släpper sina fästen och ramlar ner på hallgolvet när jag går in i sovrummet för att sova bort det liv jag spenderat på längtan efter ett fettfritt leverne, stum fiberhosta, slagg och asbest forsar ur näsan, ut på kudden och jag borstar ihop detta med mjället för att kunna äta frukost innan jag skjuter skallen av mig i ett anfall av tristess