Hänförande i de dystraste av moments, lågan växte sig alltid starkare och delade sig i två. Så ljuv så söt som honung mot den tunga som girigt slickade fingrar. Så slickade ock så. Lågan. Jag log och iakttog. Men, är det inte bedrägligt att hålla något så fritt fångat på en veke.

Inget.

Och inte kan man rättfärdiga ödeläggelsen med enbart skönhet.

Jag ville ändå aldrig att lågan skulle slockna.

Den tår jag fällde var i ära.

Jag är hemma nu.