Dagarna som följer staplas på varandra utan att du kan skilja dem åt. Det är snart en vecka sedan du borde ha ringt din syster men det är svårt att ringa när du inte lever. Du sover, jobbar och äter ibland. Det är snarast en parodi på liv. Febriga drömmar fyller dina eftermiddagar och kvällar, på nätterna jagas du av liemän med eldröd skära. Men istället för att låta dig vila som du gjorde i gyttjan, binds du fast. Som om livet självt och döden personligen har allierat sig för att tortera dig, tillåter dig varken att leva eller att dö. Det är ett helvetets ekorrhjul som skenar långt bortom all kontroll.

Så till slut blir det helg och du klarar knappast att hålla dig vaken längre än en halvtimme i taget. I en halvtimme röker du, brygger kaffe och hittar ibland förvånat matrester på tallrikar du inte minns att du har ätit av. I speglande ytor kan du ibland få en glimt av en främling med dumt stirrande blick och tovigt hår. Telefonen blinkar ständigt om missade samtal och du har ett vagt minne om att det ringt på dörren men du vet inte när eller om det verkligen har hänt. Kanske är det som du har drömt.

Där, i landet mellan sömn och vakenhet - du är sällan säker på din medvetandegrad numera, den fluktuerar utan att du märker det och du har inget annat val än att flyta med - följer du villigt med ner i vad som känns som skräckens svarta hål, för du vet att det som kommer efter är frihet. En födelse av ett annat slag, lika skrämmande som det förmodligen var när du en gång lämnade din moder. Nu kliver du ut ur kroppen hon skapade åt dig och hänger som en heliumballong ovanför hustaket, eller hälsar på vänner som inte vet att du varit där. Din silvertråd sträcker sig rakt genom hus, rakt över vägar, läggs ut som brödsmulor så att du kan hitta hem igen. Men oftast hänger du bara där, ovanför hustaket. Du hänger där och du inser att upplevelsen innebär att din kropp håller på att stänga ner. Ingen maskin kan gå på maxfart hur länge som helst och efter ett tag går den sämre, sämre tills den till slut stannar helt. Du undrar när du ska stanna.

Närsomhelst.

En dag, väldigt snart, kommer du att tappa greppet och inte kunna resa dig igen. Du kommer att tappa fotfästet och falla handlöst. Precis närsomhelst.