Jag vet att jag borde älskat på mitt sätt,
men jag dog i dina armar och inspirerade en värld som
egentligen inte fanns.

Du låg där så vacker,
så underbar att jag dog varje gång jag fann dig med min blick.
Du vaknade alltid så fantastiskt harmoniskt att tiden
stannade och bildade ett nytt Universum där bara du
och jag existerade.

Inget kunde bli allt,
bortom de stunder som aldrig kunde finnas.

Just nu slog hjärtat de timmar som saknaden
flöt genom vener och ådror, minnet av den
himmelska doft som alltid möter mina kyssar stärkte
viljan att söka summan i en makalös ekvation.

Du kommer alltid tillbaka till den famn som värker och
min skuld att lämna det enda förnimmelse jag äger, är så
stor att lugnet lägger en skugga över alltet, medan min kropp
lider av det som borde vara ett av två.

Jag vet att jag borde älskat dig på mitt sätt,
men visste så väl att saknaden skulle ha dödat.