Styrkan och svagheten
Den starka människan kommer aldrig först
Det gör hon som bär på en obestämbar törst
Som mest av allt saknar mening och mål
Och inte alltför stora påfrestningar tål
Hon vars högsta önskan är
Att komma bort från allt som plågar och tär
Som vill finna den botten man inte sjunker igenom
Det är vad hon ber om
Ett fäste, en grund, något beständigt
Men också något som är både rörligt och föränderligt
En plats att samtidigt kunna växa på
så att vi tillförsikt och mognad kan nå
Detta fäste bör man dock inte nå för tidigt
Innan tillräckligt med tid har förlidit
Så att man verkligen kan ta till sig och införliva
Det som har varit och det som skall bliva
För att slutligen kunna ta det språng
Som vi förr eller senare har att göra en gång
Genom att vi fullbordar den cykel som livet utgör
Och som anden och det levande i oss utför
Men först måste vi komma till insikt om och i djupet förstå
Att det kan vara en lång och mödosam väg vi har att gå
Innan vi tillräckligt med förutsättningar har
Att verkligen kunna resa istället för att stanna kvar
I den värld som kanske egentligen bara är en genomfart
Till något mer subtilt men samtidigt framträdande och klart
Därför är det främst i det törstande och det mållösa
Vi finner den gåta vi har att lösa
Även om vi ofta i livet vilse har gått
Så är all den tid välsignad som vi fått
Men för den starke är styrkan alltid nog och tillräcklig
Och hon skyr den som är svag och bräcklig
Men just i vår bräcklighet och i vår svaghet
Bor det en stor och märklig hemlighet
Som bara kan upptäckas av den som stigit ner
Och vars styrka och svaghet inte finns mer