Jag möts på trappen av den renaste dimma
Som varken är kall eller klibbar vid huden
Som inte dämpar utan förstärker de finaste ljuden
Som kom de emot mig med skarpaste precision
Ger mig en lyckokänsla, omedelbar som en injektion
En näktergals skrik, en ångbåts tuta så klart jag förnimma
I det sagotöcken som sänkts över mig, i vilket jag nu får försvinna

Någon har lagt som ett filter över skogen
Sett till att vi mellan allt det vita ser bara det skönaste sköna
En rödmålad stugknut och ekens klorofyllfyllda gröna
En gärdsgård som lutar av ålder och ej längre står pall
En kullvällt hink vid en brunn, åh detta ljuva förfall
Det vackra i detta tar tid att se, först nu är jag mogen
att ta in allt i den natur jag vuxit upp och är så nära förtrogen

Det slår mig att jag önskar kunna fånga allt detta med färger på duk
Som om en bild av detta fenomen skulle vara mer värd
Och som om den kunskapen skulle göra mig mera skicklig och lärd
Än att som här försöka återskapa samma enkla flärd
Inte genom en avbild utan genom vackra ord på dikt
Och därmed kunna gå på djupet inte bara i ett utan i flera skikt
Men kan det vara så att poesi för ögat ej är lika mjuk
Som en tavla är konkret och ej av samma stuk

Jag andas in luften som aldrig annars smakar just såhär
Den väcker mig som ur en dvala med kall och raspig friskhet
Tänjer ut mina lungor och sträcker min ryggrad i stolthet
Tänk att jag får finnas till just här och ensam njuta denna stund
Och använda vart sinne till att spara och bevara denna frihetslund
Inte bara gå förbi, igenom, blunda, utan låta omvärlden bli oviktig sånär
I jämförelse med känslan att vilja spendera hela livet just nu, just här

Ett sista andetag, en stilla stund av obegripbar harmoni, sen börja gå
Tillryggalägga avstånd från min skog, min äng, mitt berg
Genomleva måsten på en plats som utan dimman ändå saknar färg
Gå under granars tyngd, längs dikens språng, vinka hejdå till tall och ek
Så många timmar av ett liv nånannanstans, ett sånt förkastligt svek
Men jag vet ju innerst inne att när dan till ända är jag återvända få
Och glädjen som då sippra ur var por och ut i skogen skall få den att förstå