För en filosof kan frågan om livets mening generera motfrågor som vad är mening och vad är livet. Och för att egentligen komma vidare i resonemanget så tror finner jag begreppet mening vara den port som måste forceras för att inta livets borg.

I människans historia har vår art även varit bytesdjur, lika mycket som den också varit jägare.
Ett bytesdjur måste lära sig kunna urskilja faror , kunna tyda rovdjurets steg och manöver, helst innan det skett. Det har varit nödvändigt att urskilja dödens konturer mitt i ett kaos av blad, grenar och strån. Yttersta vikt att skönja dess andning i virrvarret av sus, kvitter och meningslöst prassel. Och det som tidigare varit lärdom och erfarenhet, blir sedemera arvegods och genetik. Och genom årtusendena har känslan av obehag och rädsla förknippat med mörk och otyglad natur plöjts djupt ner i vår arvsmassa.

Vi hatar kaos. Vi skyr det som pesten. Vi älskar ordning, vi avgudar symmetri. Huden knottrar sig, bara vi ser en lång linjal. Sen länge har ett krig funnits mellan ordning och kaos, mellan människa och natur, sen människan haft kraft nog att påverka sina egna livsvillkor. När väl insikten kom att inte bara vara tvungen att leva under naturens förutsättningar, utan även själv kunna påverka den, har människan ständigt betvingat och förslavat naturen. Till förmån för sitt eget signum: Ordning, symmetri, abstraktion, design.
Varje mätpunkt, varje värde, varje enhet som vittnat om människohand, har ingett känslor som framgång, ljus, trygghet och framförallt: Ett allt större avstånd ifrån Naturen. Varje gräsmatta, varje betvingad buxbom, grusgångslabyrint och neonfärgad roshybrid har signalerat om segern över kaos, om den gudomliga designens överlägsenhet. Allt måste erövras och bli mänskligt. Stenar måste vägas och bli antal kilon, skogar mätas och bli kvadratmetrar.

Där ett mått inte är uppenbart, måste vi skapa ett. Således skapar vi tid för att kunna mäta det. Och tiden blir abstrakt, då den egentligen inte finns. Och vi skapar det abstrakta värdet , byggt på våra egna begär och tillgångar, vars förutsättning för existens helt vilar i våra förväntningar och i vår tro. Allt måste hackas, vägas, värderas, måttbestämmas, konverteras till vår mänskliga värld. Allt måste få en mening. För i vårt tuggande och malande av allt till vår rutindelade värld så skapas mening i det som vi annars har svårt att relatera oss till. Mening är det klister som fäster det meningslösa till vår välkända värld. Det meningslösa mals sönder och blir mening när vår relation till det skapas.

Med våra rutor och mått kan vi leka med andra. Vi kan jämföra och vi beundrar den som klarar att omfatta mest. Ett föredöme är den som kan hoppa längst eller slå in flest antal puckar i en korg. Våra rutor har alltså en social dimension. Vi jämför ålder med varandra, jämför ägande, jämför längd, bredd, intelligens, ja allt. Vi nöjer oss aldrig med ett tryggt hem. Det ska vara ett hem, beundrat av andra. Det ska vara ett hem med njutning, helst konverterat i det universella måttet för värde - pengar. Vi nöjer oss aldrig med mat. Det ska vara något att förtära som väcker andras avund. Det ska vara skapat av just den kocken i just den restaurangen, även det för en rund summa pengar. För, när något har svårt att måttindelas, kan vi alltid omsätta det i ett monetärt värde. Vilket vi också gladeligen gör. Men, även om pengar kan användas till att måttbestämma mycket omätbart, t ex en känsla, kan det sällan skänka en mening. För i vår vilja att värdera det ovärderliga vet vi också att det i slutändan är upp till endast köparen, och ingen annan, att sätta eller acceptera värdet av det begärda.

Och vi vill så gärna skapa mening med lycka, mening med njutning, mening med livet. För när livet kan måttindelas, kan vi få en mening med det. Och vi kan jämföra med andra, vi kan tävla i det och vi kan försöka bli bäst i ett meningsfullt liv.
Jag har hört en del ge sin definition av livets mening. De har alla försökt koppla det till saker som trots allt är förenat med viss mening, pengar, visdom, erfarenhet, världsvana, framgång, men som ofta inte är konkret mätbart. Jo kanske någon Stenbeck:are någon gång definierat livet i antal miljoner dollar. Det är möjligt, dock ganska meningslöst. Och jag tror inte att jag är ensam om den insikten. Men, trots allt. Jag har undrat en del varför man vill koppla Meningen med livet med andra begrepp som också saknar en direkt måttstock. Men, det är kanske allas vår insikt i hur svårt det är att måttbestämma livet. För, när vi hör Stenbecks version så känner vi genast löjets uppenbarelse komma upp som gubben i lådan. Nä, det funkar inte. Livet är för stort, för dynamiskt, för obestämbart, för ...kaotiskt?
Kanske är det vår respekt inför livet och rentav rädsla som gör att vi fumlar med de måttlösa begreppen i våra försök att bestämma det? Kanske är det så.

Kanske det också är så att ifall vi ska ha någon chans till att inse livets mening så måste vi lära oss att kunna hantera kaos. Att kunna acceptera kaos och sluta måttindela.

Kanske vi måste sätta oss ner likt en filosofisk Nalle Puh och intala oss att Livet saknar mening. Det bara är.