[stannar där vidden breder över det rosa, där natten aldrig tar vid annat än som en smekning över kindbenet]

i det omåttliga gräver naglar
strör salt och hånler

stänger mig ute
stänger mig inne
slänger det måttligas milda

[tar över mina ögons skrattrynkor och den fina linjen i mungipan]

det onda går över. jag vet det nu.