När jag var liten och hade svårt för att somna, så brukade jag fantisera om allt möjligt för att skingra tankarna och för att helt enkelt få tiden att gå. I en återkommande fantasi satte jag mig i ett rymdskepp och drog ut på en tur i rymden. Skeppet hade ett stort panoramafönster vilket gav en magnifik utblick över den svarta rymden med sina alla glittrande stjärnor. Det fanns alltid någon slags ljud runt omkring mig som gick över i en subtil musik. Äventyren i rymden går inte att återge, men det blev alltid samma huvudbry när jag skulle återvända till jorden. Av någon anledning så landade jag alltid på södra halvklotet, nära Sydpolen. Jag närmade mig jorden, vilken låg som en underbart blåskimrande diamant i en mjuk svart sammetsfond utan gränser, perforerad av oräkneliga små hål som gnistrade av intensivt ljus. Detaljrikedomen var stor när jag gick in i atmosfären. Jag kunde se de stora skimrande haven där kontinenterna låg med sina olika färgnyanser av grönt, gult och brunt. Men det var här som fantasin slog en kullerbytta i handlingsförloppet. Jag närmade mig jorden ungefär som en fluga när den landar på taket. Jordklotets sfär låg snett uppåt och upptog mer och mer av rymdskeppets panoramafönster. När jag var tvungen att vända rymdskeppet för att komma ner på jorden med landningsställen först tänkte jag, att nu är mitt skepp och jag upp-och-ner på väg upp mot jorden. Och så kändes det också. Ända tills jorden täckte det mesta av panoramafönstret. Då upplevde jag helt plötsligt att jag var rättvänd, på väg ner mot marken, mot min landningplats. Det där osynliga glappet mellan uppkänslan och nerkänslan under min landning fick min hjärna att tappa alla referensramar och röda händelsetrådar. Det som nyss var upp, var nu ner! Efter denna tankekollaps skingrades de mesta tankarna till luft och jag somnade oftast med en tumultartad tomhetskänsla. Men på morgonen dagen efter så var det som om jag hade lite luft under fötterna, vilket dock inte lindrade mitt dåliga morgonhumör.

    Fortfarande finns den där känslan någonstans inom mig, att vad som synes vara upp kan från en annan synvinkel vara ner och tvärtom. När jag känner mig nere så brukar jag tänka på mina rymdfärder när jag var  liten. Det är oftast underifrån man hittar de verkligt nya omtumlande förhållningssätten och synvinklarna. Om man lyckas vända sitt rymdskepp, vill säga. Annars väntar nog en och annan kraschlandning.