det var länge sen jag drog vapen, det svärd ur slidan som lojt följt med längs sidan, längs med höften, i alla år. jag känner inte längre på det som förr. stryker sällan med handen längs skidan som jag gjorde förr. kanske har jag gett upp, kanske har jag kämpat min sista strid, kanske har jag lagt mig ner för väntan. i den väntan där gråten förvandlas till lust. lust att kämpa igen. frågan lägger sig som ett silverblad i munnen. är hon värd.