Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En dotter vill plötsligt inte längre hålla din hand


Hon släpper min hand


Sant har jag sagt om allt farligt!
Om världens alla hemska män!
Att folk bränner häxor!
Att svek kan bo i vän!
Att stormar kommer rasa!
Att sko sig rätt och vara klädd!
Nog vet hon allting farligt
Men vet hon att vara rädd?

Hon menar kartan är lätt nu.
Jag ser vad nålen pekar på.
Labyrinten är min nu
därför måste jag få gå.
Helvetesvånda det ger mig.
Tre steg av eget liv.
Men jag hålla mig ur vägen.
Inte snubbla till ditt kliv.

Vad annat kan göras?
Jag följer dig så.
Packar knytet med kärlek.
Sedan tittar jag på.
Vakar henne från skuggan.
Sänd mig alla vykort!
Lilla frö, min lilla drake.
Du växer för fort.

Hon stelnar mitt hjärta.
Hon släpper min hand.
På självvalda steg nu
och ut mot sagornas land.
Och kanske hårdsnärjda skogar!
Och kanske djupljugna hav!
Men nu går hon, min flicka.
Nu ger hon sig av.




Bunden vers (Rim) av Håkan Eklund
Läst 1003 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2013-04-04 20:20



Bookmark and Share


  Prins Hatt Under Orden
Otroligt fint skrivet! Gillar rytmen.
2013-04-27

  Maria Zena Viklund
Fantastiskt alstrat, en skön ton rakt igenom som bär hopp och öppet mod, mycket bra!
2013-04-06
  > Nästa text
< Föregående

Håkan Eklund
Håkan Eklund