Skiljer inte längre dag, från natt. Jag har kommit att bli en som räknar slagen då väggklockan slår, och kanske har jag alltid varit en sådan. Håller i mig hårt när jag reser mig, så är det varje gång. Tar ett stadigt grepp i dörrposten, stolsryggen, vill hålla din arm luta mig och falla. När jag tänker på hur ett rum kan summa och ett helt hus kan humma och stekoset slingrar sig in genom spjället som står i trettiogradersvinkel och fönstret immar. När jag stänker parfym på mitt bröst och fyller lungorna. När jag fyller börsen med mynt för att ge den fiolspelande tiggaren pengar på tåget. När jag går genom stenkorridorerna med papper i hand, när jag stänger dörren om mig och släpper gråten. Släpper in det fula, det stygga, det skygga. Drar efter andan och vet. Jag är.