Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


I Halvfigurens tecken



Jag vill nog inte längre men kan inte låta bli. Det är halvfiguren som bestämmer och lever ett halvfigursliv inne i mitt. Figuren menar att det är tack vare figuren som mitt inre är hanterbart och det yttre blint.


En vanlig halvfigur. En sådan som sådana som jag behöver. Det är bara halvfigurens omtanke som lurar mig att bara rusa på istället för att fundera åt vilket hå...ll som jag egentligen vill gå.

Den inbillar.

Som om det är något viktigt som vi två pysslar med. Att vi ska rädda allt och därmed, med rätta, kan göra anspråk på nästan allt av mig. Vi räddar liv, liksom. Det är vår grej och anledningen till hastigheten. Det är mycket brådskande.

Jag är så trött ibland att armarna gör ont. Jag fastnar ibland med tanken utanför den mållösa strävan.
Jag dämpar bultandet och märker under det: hjärtat slår ändå. I sin takt. I av hjärtat avsedd rätt takt.

Då, i det omskakande lugna ingentinget, så trillar alltid viskande figuren av min axel och sprattlar sig strax gråtande i gruset vid mina fötter. Ser den gör jag i all dess stora ynklighet.

Tycker synd om den. Jag plockar upp den och den viskar tack-snella-du-tappa-inte-figur-tappa-inte-tid-skynda-hasta-de-e-bråda-tider..

Det kommer närmre. Det är sant. Den där brytpunkten. Den där gången..

.. då jag ska låta den ligga kvar . Jag ska bara gå därifrån och de av regn tyngda molnen ska öppna sig och dropparna ska smattra mot det helt ordinära paraplyet.

Till den dagen är min längtan.

Till den dagen är det nära.




Fri vers av Håkan Eklund VIP
Läst 461 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2013-05-10 07:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Håkan Eklund
Håkan Eklund VIP