gravölen stegrades i munnen för vart försök att vända den tunga drycken genom munnen förbi gomspenen och svalget ner i strupen stängd för minsta beska. det var för hans skull jag tuggade mig genom en guinness mörk som det blod jag kväljdes långt innan. han som vinklar ljuset i mina ögon var kväll innan syrenerna somnar och takplåten slutar knäppa i takt med hettan som höll sig långt in i september det året. fötterna sätts mjukt på trasmattan i grälla färger – blå, grön, orange, rosalila gul röd – inget man kan säga något om i trakter där gräset luktar vanilj i diket ner mot sjön där i båtlinningen med det långgrunda. skorna kastade i båten innan utskjut lite blöt upp mot shortskanten hörde till. björkarna verkar huka sig där landet stormar gult och vitt och vidderna tycks oändliga och husen röda och vita ligger glest som utkastade av en väldig hand i ömhet och kärlek. bladen är små skrynkliga oansenliga. ett blåmärke ömmar mjukt på låret strax ovanför knät. jag bestämde mig för att vara vacker mild och räknar in dagar nu.